Blogg

Svenska fjällkedjan 2013

BAMM – Björkliden Arctic Mountain Marathon

Tillsammans med Linnéa Grahn, min multisportande kompis, gav jag mig på BAMM. En fjällorientering i Björkliden. Ska vi ända dit upp så springer vi såklart långa banan. 70 km och 4800 höjdmeter cirka. Fågelvägen, om man springer som det är tänkt…

IMG_1307[1]Vi hade rum med utsikt över Lapporten, bra början. Sedan gick jag direkt ut och föreläste om min tur längs fjällkedjan förra sommaren.IMG_1308[1]Så var det tävlingsmöte. Där får man all info om tävlingen. Linnéa är taggad.IMG_1314[1]Vi hämtar ut kartorna för dag ett. IMG_1337[1]Fyra toppar ska vi upp på. IMG_1340[1]Vår packning väger 5,5-6 kg. Många får till det mindre. Den innehåller allt vi behöver för att klara oss ett dygn med övernattning: tält, sovsäckar, liggunderlag, kök, mat, kläder. Det är spännande att höra hur andra resonerar kring möjligheter att minimera vikten. Skippa tandborsten var det många som gjorde. Sparar flera gram. Enklast hade det varit att gå ner några kilo inför detta, men det var lite sent att tänka på kvällen innan. Sex kilo är dock helt ok att springa med. Linnéa och jag har lika ryggsäckar, fast två olika storlekar, min 30-liters Osprey Tempest var lite för stor. Jag rationaliserade bort topplocket, hade ändå en hel del plats över. Bara att gå till start.IMG_1343[1]IMG_1346[1]Alla är så peppade och tycker det är kul, det är härligt att hänga med såna här människor.

Det går rätt bra för oss, vi kutar på, orienterar på och tar oss framåt. Dimma, regn och vind överallt på fjället. Vid ett tillfälle har vi problem med kompasserna som snurrar lite hit och dit, det visar sig på kvällen att fler haft det. Något spännande i marken kanske? Men vi kommer i mål, bara 50 minuter efter ledande par i långa damklassen, vilket innebär att vi får starta i jaktstarten. Det är visserligen en nackdel, eftersom vi då får springa själva hela banan. BAMM är ju inte en renodlad orienteringstävling. Det är en rätt ”enkel” bana för att vara orientering och man kan springa den utan att vara så värst orienteringskunnig, många springer bara med i lämmeltåget. På stöppliga ben tar vi den sista nedförsbacken mot tältlägret efter drygt åtta timmars kutande och klättrande på fjället. IMG_1352[1]Sned bild på delar av tältlägret. De som springer 30 kilometersklassen får all sin utrustning transporterad upp på fjället. Därför finns det en hel del stora tält, två personer i ett Keron fyra med tjocka vintersovsäckar. Men det är som med droger, första silen, har man varit med en gång och upplevt det här så blir man fast. Sen får man bära sin egen packning… Själv delar vi på ett ultralätt enpersonstält, Hillebergs nya Enan, som kommer ut till nästa säsong. Det funkar om man är goda vänner och ligger skavfötters och inte  har något emot att vara lite trångbodd. Men det viktigaste är ju att ha kul. och att undvika sendrag och kramp när man ligger innerst och ska försöka röra sig inne i det lilla tältet. Sen ska vi inte prata om vad som händer med magen när man tagit ut sig totalt och levt på energikakor och frysmat en hel dag. IMG_1350[1]Sent på kvällen masar vi oss ut i regnet och hämtar nästa dags kartor. Rullar ihop dem och går tillbaka till tältet. Morgonen gryr och det är dags att starta igen. Jag är inte snygg så där på morgonen, trött, svullen och rödögd. Men då drar jag på ett leende.IMG_1375[1]IMG_1359[1]Frukost. Vi har försökt att få i oss så mycket energi det går. Alla har sina egna recept för maximalt energiintag på minimal vikt. Vi har kört på två middagar under kvällen, inklusive lite blandade oboy och vassleproteinröror. Det sistnämnda gick ner när jag höll för näsan ordentligt, svalde fort och sköljde med vatten. IMG_1355[1]Vi springer iväg och känner oss jäkligt starka. Det går bra, vi orkar springa, vi orienterar rätt bra, det känns jättekul. Kontroll efter kontroll, fjällorientering är som ett kinderegg: löpning, fjäll, äventyr och varje kontroll blir lite godiskänsla. Bocka av, klar, springa vidare. Ingen koll på tiden, vi kutar. Det är rätt grinigt väder, regnat och blåst till en viss höjdnivå, där började det snöa ordentligt. I kombination med vinden blir det rätt kallt, så det gäller att inte stanna till. Kommer till en brant sluttning där det står två killar och ser rådvilla ut. Jag börjar hasa mig nerför och de säger att det nog inte går att ta sig fram där. JOHODÅ ropar jag, INGET KAN STOPPA MIG NU, TJOHOO!!! och så rasar jag ner och skuttar vidare. Nu är jag på gång, det går jättebra, jag känner mig så himla stark. Vänder mig om och snart är killarna på väg efter oss. Vi kommer till ett stort snöfält, jag sätter mig på rumpan och åker nerför, det går fort som tusan, kollar att jag har rätt riktning. Får ont i baken och reser mig upp och kutar på. Vi kommer ut på fast mark igen, ner för dimman och jag ser var kontrollen är. Jag ropar att vi bara har två kontroller kvar. Linnéa säger att vi ju bara sprungit 16 kilometer, det kan inte stämma. Vi stannar, kollar kartan, kollar på varandra, viker ut den och läser på kontrollbeskrivningen.

Vi har fått fel karta.

Vi har fått kartan för mellandistansen, 50 kilometer. Det är inte sant. Jo det är det. Vi tar kontrollen, svär. Riktigt fula ord. Börjar kuta, stannar efter 100 meter. Vi är överens direkt. Vi bryter. Har ingen lust att springa klart. Hur kunde det gå till? En trött funktionär en sen kväll. Två trötta orienterare som inte kollar att vi fått rätt karta. Eftersom det regnade hela kvällen står vi inte ute och snackar karta med alla andra och ser att vi fått fel. Jag kollade kartan kort, vägvalen inga svårigheter. That’s it. Reflekterade inte mer över det, kröp ner i sovsäcken och försökte sova.

Så, det blir en lång tur tillbaka, vi hinner prata om många viktiga saker som besvikelser, meningen med att springa på fjället, drivkrafter, meningen med livet. Allt. Känns som om vi har hanterat besvikelsen när vi kommer tillbaka till hotellet, men när jag ser målgången, då börjar jag gråta lite. Som ett litet barn. Jag ville ju springa in där, som en av alla vinnare som klarat av hela tävlingen. Känna den där omåttliga tröttheten efter en stor utmaning. Nu går vi in på baksidan med en bitter eftersmak, och får vår målgångshamburgerbiljett ändå. Jag mular i mig hamburgaren, tjock i halsen och med röda ögon.IMG_1377[1]Men livet går vidare, det är BAMMkett, eftersnack och många trevliga människor. Snart är jag ute på fjället igen.