Blogg

Svenska fjällkedjan 2013

Glidardag och fullt av kändisar

Sov dåligt i natt, vaknade och hade ont i kroppen, fötterna värkte. Var ute på bron en stund, stod under taket och kollade det våldsamma regnandet. Kände mig tacksam över att jag kunde gå in igen, torr och varm. Visserligen har jag varit torr och varm i tältet, men den där transitionen från torr och varm till blöta kläder är jobbig. Och nu visste jag att i morgon var det enkelt, torra kläder på inomhus.

Somnade om och vaknade halv nio. Stekte suovas till frukost, stekte den bara lite, så de små bitarna var saftiga. Gjorde pulvermos till och tänkte att, jag har det bra jag. Kroppen kändes bra igen. Sömn är fantastisk återhämtning.

Tog mig till Åkersjön och där visste jag att min vän Patrik Jemteborn var, men fick inte tag på honom. Jag viker av vägen upp mot Önrun och när jag är nästan uppe ringer han:
-Jag kommer med en kaffetermos. En kort stund senare ångar han och sonen Fabian uppför backen i regnet. Jag har precis satt mig under tak och värmt på gröt. Det blir tre kåsor kaffe och två stutar med lax och sås och nektariner och sällskap och så himla trevligt. Regn är ganska mysigt när man sitter skyddad från det och kan betrakta på någon meters avstånd.

image

Jag tar mig ner från Önrun och nu är det lättsprunget, visserligen är stigen blöt, men det är nerför och det skvätter åt alla håll. Passerar Finnsäter och tar mig ner på vägen mot Rönnöfors. När jag har någon km kvar kommer en bil och stannar på vägen framför mig. Det är min vän Katarina Nyberg Finn med dottern Maja som kommer. Katarina har följt mig och har koll på att jag är i trakten av hennes fjällstuga, nu står hon här med en stor fikakorg. Vi sätter oss i skogen och hon dukar upp älgkorv, ost- och skinkpaj, surdegsbullar, tunnbröd, smör, ost, muffins, hjortronsylt och älgörtsdricka. Det finns ingen hejd i min mage och det häftiga är att jag njuter så oerhört av riktigt fika, av att stoppa i mig goda saker. Vi pratar länge, regnet har upphört och det är så himla skönt med lite sällskap.

image

Från Rönnöfors är det uppför. Länge. Nästan hela vägen till Tångeråsen. En bil stannar på andra sidan vägen och vinkar, det är Madeleine, en av Fru Fröken Karamell, som gör världens mest underbara lakritsskiffer. En stund senare kommer en kvinna och kutar i full fart (hon har ju nerför) och det är Maria, som jag gick på gymnasiet med och träffat igen via jobbet senaste åren. Det känns nästan lite väl osannolikt det här.

Sista biten till Tångeråsen är trög, när jag väl svängt av vägen orkar jag knappt gå. Jag tar fram mobilen och börjar kolla facebook, tänker att då kanske benen går av sig själva, jag ska ju bara någon km till. Plötsligt börjar jag se mig omkring och undra var jag är. Jag har gått förbi uppfarten till Ulrika, den andra delen av Fru Fröken Karamell. Hon har lovat bjuda mig på en dusch ikväll och sista biten upp till hennes hus är MÅNGA höjdmeter, men hon bor i Jämtlands svar på Bullerbyn. När jag kommer fram erbjuder hon mig direkt att sova i deras gäststuga, har redan lagt fram lakan. Finns inte en chans att jag tackar nej. Tacksam. Oerhört tacksam igen. Jag hade tänkt att jag skulle försöka sova alla nätter i tältet på den här turen. Men jag har insett hur oerhört värdefullt det är att sova inomhus, så enkelt. Och dusch tre kvällar på raken!

Pratar med barnen, de är på kanonhumör, har precis suttit och läst bloggen.
-Du fick en massa kött av en snäll farbror! Ropar yngsta dottern.
-Det var snällt. Du tyckte det var jättegott.
-Mmmm, svarar jag. Och tuggar på en bit grillat kött som Patrik stack till mig.

Ibland blir det liksom så himla bra!