Blogg

Svenska fjällkedjan 2013

Det blir liksom så bra

Höll aldrig på att ta mig iväg i morse. Det var så mysigt, jag fick veva separatorn och fixade frukost, kokade riktigt kaffe och gröt. Stoppade stumpor och umgicks. Men det blev såklart dags att dra även idag och jag kom iväg framåt halv tolv. Fick några glas mjölk innan avfärd, bra energi för löpare. Hann knappt ner till byn innan jag var hungrig igen. Men det är konstigt, jag kan äta hur mycket som helst, men känner sällan hunger under dagarna. Äter för att jag vet att jag måste eller för att jag känner mig trött. Men aldrig knorr i magen. Vet dock att det har med hormonet leptin att göra.

Jag tassar söderut, joggar väg idag, ganska trist. Stannar i Rötviken och köper en liter mjölk och sätter mig och tar några mackor med mese nere vid vattnet. Kan dricka hur mycket mjölk som helt, längtar verkligen hela tiden efter mjölk.

På vägen mot Häggsjövik stannar en bil och jag har ett trevligt samtal med en nyfiken man som sett mig tassa förbi. Vi pratar en stund och hittar såklart genast gemensamma bekanta. Han åker iväg, men kommer tillbaka en kort stund senare.
-Du, jag vill inte verka påträngande, men jag tänkte att du kanske vill ha lite torkat renkött?
Om jag vill ha torkat renkött? You bet! Jag vet inte hur jag ska förklara hur tacksam jag blir. Och han ger mig både en bit suovas att steka upp och två bitar torkat renkött att karva av. Som jag skrev i annat inlägg satt jag snart och vilade och karvade tunna skivor. Jag är glad att jag har en vass kniv med mig. Och jag är så oerhört glad att det finns så härliga människor här. Nyfikna, stannar och pratar och vill så gärna göra mitt äventyr minnesvärt.

Jag tar mig till Häggsjövik, nu är jag törstig, så jag knackar på ett hus och ber att få vatten. Familjen Olofsson bjuder in mig att sitta och berätta en stund vad jag är ute på, jag hinner dricka några stora glas vatten, vi pratar och kollar väderprognosen. De är så intresserade av min tur att jag visar var jag har bloggen, så kan de läsa vidare.

Jag joggar vidare mot Bakvattnet. Det är mycket uppför. Det börjar regna. Innan jag vet ordet av spöregnar det. Jag blir dyngsur. Det är nu jag undrar var mitt pannben kommer ifrån. Det blir 47 km innan dagen är över, sista biten tänker jag hela tiden att, jag orkar till nästa sväng. Jag går på slutet, tänker bara att allting kommer att lösa sig. Gatlysen, inte tända, men mer som en bekräftelse att jag nästan är framme. Det tar en stund innan jag hittar rätt, men till slut har jag fått tag i inomhusboende. Jag är så vansinnigt trött, fötterna värker, jag fryser så jag skakar. Men rätt in i en varm dusch, och sedan, då ni, då steker jag på suovas. Och sen sitter jag här i köket och är så där löjligt nöjd igen. Jag är torr och varm, jag har ätit mört och väldigt gott kött till middag, brydde mig inte ens om att fixa något till, det var så gott som det var. Nystekt suovas och tre glas vatten. Jag säger ju det, allting löser sig. Bara jag orkar ända fram. Nu håller mina ögon på att rasa igen. Ska bara orka borsta tänderna, och suck, ta hand om de där äckliga kläderna som ligger i tvättmedel i handfatet.

Jag har passerat 1000 km nu. Det är ganska mycket. Lite svårt att fatta faktiskt.

2 Comments

  • Åsa Backman on Jul 31, 2013

    Hundra mil! Du är ju så bra! Kram

  • Sara on Jul 31, 2013

    Härlig läsning! You go girl!