Archives

februari, 2015

Öde ö igen

Vi har en liten fäblesse för öde öar i familjen. Barnen tycker det är oerhört spännande. De ska vara lagom stora, gärna så de kan springa runt fritt och leka och upptäcka. Nu lyckades vi hitta en igen. Oerhört lättillgänglig sådan. Vi åkte ut till Andersön på utflykt en eftermiddag, med väskan fullpackad. Riktigt dåligt packat, för vi bar en stor plastlåda med köksgrejer också. Men alla äventyr är inte minimalistiska. Ut på Andersön, parkerade bilen och gick sedan 100 meter över isen ut på den lilla ön. Det blåste rätt rejält, men vi byggde vindskydd för elden och sedan lekte barnen upptäckare och sprang tvärs och kors över ön. Jag fick grillansvar, och hade förberett en hel massa grejer. Stekpannebröd, pinnbröd, korv, maschmallows… Det sistnämnda står jag inte riktigt för egentligen, men föll för önskemålet och erkänner att jag tycker de är rätt kul. Stekpannebröden var ett recept Lilja hade med sig hem från någon utflykt med skolan och som jag gjorde till mitt, med stenmalet mjöl från Ångsta kvarn och lite brödkryddor. I vanlig ordning lindar jag pinnbrödet runt korven, något som ÖPs reporter tyckte var mycket konstigt häromveckan, så pass att han skrev om det när han fotade oss vid Vinterparkens invigning… Men grillar man på rätt sätt blir pinnbrödet perfekt och korven också. Sen hade jag en ny idé när jag satt där själv vid elden och barnen var ute och lekte. Jag började linda in chokladbitar i pinnbrödsdegen och med noggrann passning hade jag efter en stund perfekta pain-au-chocolat á la Jämtland. Så vansinnigt goda! Med lite kladdig pinnbrödsdeg gjord på fullkornsmjöl och mycket smör blev de lagomt frasiga utanpå och så rann chokladen inuti. IMG_3227.JPG

Vem grillade de mest perfekta mashmallowsen?IMG_3231.JPG

Det blev en lång eftermiddag som avslutades med lite klättring och hopp vid kyrkoruinen i Sunne, där vi gifte oss för många år sedan. Hem kom vi  med mycket rosiga kinder till en sen middag.

Avslutningsvis letar vi alltid hjärtan i naturen, och det här var en sån där perfekt sten igen. Kärlek. Älskar naturen. IMG_3225.JPG

Fatbike å en kaffe på Sylstationen

OK, vi har en skitvinter rent snömässigt. Det blev bara några korta veckor med ordentlig snö, sedan slog blidvädret till och här i trakten är det mest is och skare. Men så åkte min make upp till Storulvån för att skejta till Sylarna med några kompisar en lördag, och en i gänget, Joel, hyrde fatbike och cyklade istället. Jag fick se bilder på klarblå himmel och fin skare, dock med ganska mycket bara fläckar pga avsaknaden av snö. Dock, kunde jag inte bärga mig, så dagen efter drog jag tidigt hemifrån, upp till Storulvån. Jag hade ägnat kvällen åt att försöka få med mig en kompis men inte lyckats, så jag åkte själv. På plats var jag redan klockan åtta, och det visade sig att uthyrningen inte öppnade förrän nio, men Storulvåns underbara personal såg min entusiasm och fixade såklart ut en cykel till mig i förtid. Jag poängterade att jag behövde vara tillbaka i stan klockan fyra eftersom vi skulle ha en födelsedagsmiddag då (som jag var ansvarig för…).

Så här ser den ut, riktigt feta ballongdäck, inte fullt pumpade. Inga dubb, vilket resulterade i att jag, som gjorde en tvärnit utanför Storulvåns ingång för att lämna en grej gjorde en ordentlig kraschlandning på blankisen. Jag cyklar ju hela vintern, men med riktigt bra dubbdäck, så jag är van att tvärnita på hala platser. Det här resulterade i bland annat ett blåmärke som yngsta dottern påpekade var ett av de snyggaste jag någonsin haft. Stort, klotrunt, rosa i mitten och lila runtom.
IMG_3291.JPGDet var bara att cykla hela vägen upp. Jag cyklade längs vinterleden och där var det packat och fint, men gick att cykla fritt på skaren också. På några ställen hade den lilla lössnö som fanns drivit ihop och då grävde cykeln ner sig och jag gjorde pladask. IMG_3299.JPGJag tycker det är helt fantastiskt att mitt uppe i fjällvärlden kunna köpa mig en kopp kaffe. Efter cirka två timmar upp smakade den fantastiskt gott.

IMG_3298.JPG

Sen bar det av neråt igen, jag fick sällskap av två av Storulvåns anställda som skejtade, Erik och Gustav och vi höll rätt samma tempo.

Erik tog denna korta film på mig när jag susade neröver på tillbakavägen.

Fatbikefilm

Väl tillbaka i Storulvån var jag rätt nöjd, en timma tog det mig att cykla ner i rätt lugnt tempo. Sen brände jag tillbaka in till stan och vi hade födelsedagsmiddagen för äldsta dottern. IMG_3307.JPG

Sparkstötting runt Frösön

För ett tag sedan åkte min kompis Gisela skridskor runt hela Frösön och sedan lade hon ut ett inlägg på Facebook där hon skrev att hon inspirerades av mitt tänk kring Åre Östersund och nu tänkte försöka ta sig runt Frösön på en massa olika sätt. Jag blev så oerhört glad och peppad av att läsa det.

Så kommer då en måndag i februari, när jag får idén. Jag ringer Gisela och säger att ikväll åker vi spark runt Frösön.

- Vad kul! är hennes självklara svar och sent på kvällen drar vi. Min första pannlampa visar sig inte lysa alls när vi startar, men såklart har vi flera stycken, samt extrabatterier med oss.

Förutom det är vi utrustade med varsin spark, ispikar, räddningslinor, extrakläder och diverse gófika. Här är min gamla spark vid avfärden från Giselas hus. IMG_3194.JPG

Det blåser rätt bra och är mestadels knottrig blankis. När vinden kommer snett från sidan blir det bredställ med sparken och min gamla spark är inte superstabil, medarna svänger åt alla håll och det blir en riktigt rolig tur, även med några små krockar, då det är svårt att styra på blankis med stark vind. Vi har såna där gummidamaskdubbar som inte funkar klockrent, när vi åkt hela varvet runt har vi inte så många dubbar kvar. Två öppna stråk: under Rödöbron, men där kunde vi åka på isen längst in mot strandkanten, samt vid Frösöbron, där vi fick gå upp på land några hundra meter.  IMG_3196.JPGTillbaka efter midnatt, 27 km och några timmar senare, oerhört nöjda över tilltaget. Vardagsäventyr när det är som bäst.

IMG_3198.JPGNu har jag lämnat in ett par gamla kängor för att dubbas med isracingdubbar. Jag har en plan och när naturen bjuder på rätt förutsättningar kommer jag vara redo.

Entré som en riktig stjärna

Once in a lifetime…

Det var i höstas, ganska länge sedan faktiskt, men jag fick äran att föreläsa på Ung Företagsamhets kick off i Östersund, för fullsatt publik av gymnasieungdomar på Gamla Teatern. Det är inte ofta man får en sån här entré. Tillsammans med Frida Stein – en riktigt vass entreprenör i Östersund, och Andreas Gyllenhammar – en av Sveriges mest kunniga inom stora miljöfrågor, Hållbarhetschef på Sweco och dessutom en god vän, skulle jag inspirera ungdomarna att göra något viktigt av sina liv.

Det var en fantastisk upplevelse att få föreläsa för en så pass kräsen publik. Jag är ju sällan nervös eller rädd på scenen, och har dessutom en förmåga att ta till tårarna när jag kommer till vissa avsnitt i min berättelse – inte planerat, utan för att jag själv lever så starkt i mina känslor att de så lätt kommer tillbaka till mig. Två gånger under denna föreläsning började jag gråta. Men jag står kvar, för jag vet att det lägger sig. När jag då ser ungdomar som sitter helt tysta och bara tittar på mig – då blir jag stark. Inget fipplande på telefonerna, ingetviskande, inget knuffande – de satt stilla och bara lyssnade på mig.

Intro UF kick off Christine

Jag fick en entré som en stjärna till musiken Hall of Fame med The Script, kolla filmen, och blev introducerad av en av mina egna stora förebilder, Emma Arnesson, som startat initiativet Hej Främling. Musiken är bra, men texten är bättre. Läs texten med dina ”gröna glasögon på” – dvs med en positiv ansats:

Yeah, you could be the greatest
You can be the best
You can be the king kong banging on your chest

You could beat the world
You could beat the war
You could talk to God, go banging on his door

You can throw your hands up
You can beat the clock
You can move a mountain
You can break rocks

You can be a master
Don’t wait for luck
Dedicate yourself and you can find yourself

Standing in the hall of fame
And the world’s gonna know your name
Cause you burn with the brightest flame
And the world’s gonna know your name
And you’ll be on the walls of the hall of fame

You could go the distance
You could run the mile
You could walk straight through hell with a smile

You could be the hero
You could get the gold
Breaking all the records they thought could never be broke

Do it for your people
Do it for your pride
Never gonna know if you never even try

Do it for your country
Do it for your name
Cause there’s gonna be a day
When you’re…

Standing in the hall of fame
And the world’s gonna know your name
Cause you burn with the brightest flame
And the world’s gonna know your name
And you’ll be on the walls of the hall of fame

Be a champion
Be a champion
Be a champion
Be a champion
On the walls of the hall of fame

Be students
Be teachers
Be politicians
Be preachers

Be believers
Be leaders
Be astronauts
Be champions
Be true seekers

Vildmarksmässan snart på gång

Vildmarksmässan är snart på gång. Jag är med i deras trailers och även med en egen intervju, i en serie tillsammans med andra äventyrare. En viss skillnad kommer ni dock att se i filmerna. De andra har en massa inspelat material, det har inte jag. Jag har ju valt att göra mina äventyr utan sponsorer och inte ägnat mig så mycket åt PR eller sociala medier. Även om mina närmaste skulle säga att de är rätt less att se mig i tidningar och på Facebook, så är det inte speciellt mycket totalt sett. Jag lägger hellre tiden på att vara ute än att fixa med datorn. Jag har köpt en GoPro, och filmat en del, men jag vet ju inte vad jag ska göra med filmerna… De andra har tänkt till lite mer, har mycket filmat material att visa. Visst, jag skulle vara mycket tacksam över en sponsor, jag har ju inte ens en riktigt bra skaljacka, men jag orkar inte ta tag i det och jag vill också säkerställa att jag kan fortsätta som jag vill, helt på mina egna villkor. Skridskoutsnitten i Trailer 1 är i alla fall jag, när jag har testat min GoProkamera…

Vi syns väl på Vildmarksmässan? Jag är där på fredag i arbetet med Vita Gröna Bandet, men på lördagen hänger jag ute med alla andra och minglar runt och kollar. Årets äventyrare 2014 ska ju koras! Se länken till kandidaterna.

Trailer 1

Trailer 2

Christine

Ola

Sören

Fredrik

Miranda

och vill ni se en film där jag får agera mig själv i tre minuter, så finns den ju här… 

Äventyrarens vardag

”Jag ska bara…” och så har jag en massa påbörjade inlägg som jag inte slutför. Men jag har en vardag som alla andra med städ, disk, tvätt och barnen som ska till aktiviteter och hinna med kvällsmys. Jag har känt en viss olust att gå in på bloggen eftersom den har blivit så överspammad.

Dessutom har jag en skavank som inte vill sluta skavanka. Nu har jag fått en remiss till en specialist i Umeå så i morgon flyger jag dit över dagen för att se om hen kan hitta någon lösning. Det gör att jag tappat träningslusten lite, när jag inte kan träna utan att få ont. Det har hållit på länge nu och jag har vid otaliga besök fått otaliga teorier. Men oavsett vilken som är rätt eller inte har ingen lyckats åtgärda orsaken som ger smärta i det jag tror är hamstrings infästning i sittbensknölen. Men vad vet jag? Äventyrligt nog blir det i alla fall att flyga i morgon, med Avies – det lilla estländska flygbolaget som fått mycket kritik för bristande säkerhet…

Jag har i all fall nytt jobb sedan nyår och det har hittills känts som ett 100% rätt val. Jag jobbar nu som chefsutvecklare på Arbetsförmedlingen, där jag kommer att vara med och driva och handleda utbildningar för chefer inom myndigheten, och även ta ansvar för utbildningarna för de strategiska cheferna. Riktigt vassa kollegor och ett stort förändringsprogram som just dragit igång också – kan det bli mer intressant? Den här typen av drömjobb jag inte trodde fanns i Östersund. Men det gör det och det är mitt.

I övrigt händer faktiskt en hel del kul, vi har haft puder i stan. Visserligen är snöläget vedervärdigt just nu, men för bara två veckor sedan åkte vi utför i Ladängen, backen på Frösöberget. Hela familjen pumpade puder i en backe 15 minuter phemifrån! Backen är liten och barnvänlig, jo, men det passar ju familjens yngsta, snart sjuåriga, skidåkare perfekt. Första delen av dagen hade jag min skimo-utrustning och gick upp och ner bredvid liften. Funkade bra när jag åkte med henne, vi höll samma takt. Hon åkte lift upp, ville hoppa av efter halvabacken så det var en rätt kort sträcka, då gick jag bredvid med stighudar. Sen struntade jag i att ta av dem när jag skulle ner, då höll vi ungefär samma takt. Men efter lunch var det skiftbyte och då skippade jag stighudarna helt och åkte med våra äldre barn. Fast nu hade även yngsta fått upp puderdoften och åkte hela backen.

På lördag ordnar vi drop-in-vigslar i Vinterparken i Östersund, jag och min kompanjon Katarina i WeAreWed. Vi har startat ett företag för äventyrsbröllop. Nu på lördag erbjuder vi vigslar ute på Storsjöns is i ett rött Hillebergtält. Eftersom det är Alla Hjärtans Dag har vi fixat lite överraskningar och kommer att ha på oss rosa Woolpowerkoftor. Ja, vi är patrioter som bara den. IMG_3119.JPG