Archives

augusti, 2014

Mind for Adventure i Skäckerfjällen

Helgen 22-24 augusti var jag med Mind for Adventure i Skäckerfjällen. Linnéa Grahn, som driver multisportlaget Mind for Adventure hade ordnat en inspirationshelg kring multisport och adventure racing och jag var med som hjälpledare. Paddling, löpning och cykling dominerade helgen, med orientering som självklar bas. DSC08218DSC08223Vid paddlingen upp längs Rutsälven fick Kristin, som tävlat i forspaddling, ge oss en ordentlig genomgång i paddelteknik. Minutrarna efteråt gick kanoterna åt alla håll, eftersom alla ville testa sina nyvunna kunskaper och de verkligen gav effekt. Som vanligt när jag är ute på äventyrliga utflykter blir det mycket skratt.  DSC08227Vadning är oerhört viktig fjällkunskap, så självklart letar vi reda på ett vad och testar kunskaperna och jobbar med både teori och praktik. Jag gillar det upplevelsebaserade lärandet, teori och praktik samtidigt. Insikter direkt in i muskelminnet. DSC08246På lördagen tar vi oss upp till Sockertoppens vindskydd, först paddling och sedan löpning. Jag har sällan upplevt någon form av trängsel i Skäckerfjällen, men nu var vi plötsligt två grupper i vindskyddet, vi och en grupp som tävlade i fjälloppet. Den enda och otroligt entusiastiske funktionären på fjället hade laddat upp med hemkokad energi därinne och det blev en riktigt trevlig stund. Då kommer ytterligare två personer och förvarnar om att 23 till är på väg. Vad är det som händer häruppe? Löparna drar vidare och vi sitter kvar och diskuterar kartan, när dörren rycks upp och in kommer två, förutom en minimal resehandduk som täckte någon del i mitten av kroppen, nakna män. Där står de i dörren med stort leende inför en stor grupp tjejer som tittar på varandra under några långa sekunder och undrar om det som händer verkligen händer. Sen brister årets gapskratt ut och hur de än önskar att vi ska lämna vindskyddet så att de får byta om, så får de inte som de vill under en bra stund. Vi har ju massor kvar att diskutera om kartan. Hade Expressen varit på plats hade rubriken lytt: ” Lärarnas nakenchock vid Sockertoppen”. De var två lärare från en folkhögskola och deras 23 studenter var på ingång. De hade bara tagit ett litet dopp i något blöthål utanför. Det här med att vara ute på äventyrliga strapatser, det är grejer det.

Notera de två bakom min glada selfie!DSC08257Vi drar vidare mot Sockertoppen, vädret skiftar hela tiden, oerhört bra övningsväder. DSC08261Fortsatt navigering vid toppen. Det där med att passa kartan kan man tydligen aldrig öva nog på. DSC08265Nere i låglandet igen och vi plockar upp cyklarna som är levererade ut, för att cykla tillbaka till Kolåsen, där vi har basläger. DSC08280Jag får den tacksamma uppgiften, tack vare min roliga bil, till vänster i bild, att åka och hämta släpvagnen som vi kört upp cyklarna med. Utan någon som helst buskörning, får bilen visa vad den går för och släpvagnen får tvättas en hel del vid återkomst till hotellet. Lågväxel och diffspärr – då är det kul att köra. DSC08281Men roligast är det ändå att få ägna en hel helg åt att köra hur länge som helst, med kroppar som tuffar och går i evigheter. Lördagens pass blev nästan 12 timmar, med tre olika discipliner och massor av leenden på sista leriga cykelsträckan. Det är ju helt underbart att få spendera en helg med härliga människor som också tycker det är kul att kämpa timma efter timma i naturen, se hur långt det går, och ler när cykeln blir lerig. DSC08286

BAMM – Björkliden Arctic Mountain Marathon

Tillsammans med Linnéa Grahn, min multisportande kompis, gav jag mig på BAMM. En fjällorientering i Björkliden. Ska vi ända dit upp så springer vi såklart långa banan. 70 km och 4800 höjdmeter cirka. Fågelvägen, om man springer som det är tänkt…

IMG_1307[1]Vi hade rum med utsikt över Lapporten, bra början. Sedan gick jag direkt ut och föreläste om min tur längs fjällkedjan förra sommaren.IMG_1308[1]Så var det tävlingsmöte. Där får man all info om tävlingen. Linnéa är taggad.IMG_1314[1]Vi hämtar ut kartorna för dag ett. IMG_1337[1]Fyra toppar ska vi upp på. IMG_1340[1]Vår packning väger 5,5-6 kg. Många får till det mindre. Den innehåller allt vi behöver för att klara oss ett dygn med övernattning: tält, sovsäckar, liggunderlag, kök, mat, kläder. Det är spännande att höra hur andra resonerar kring möjligheter att minimera vikten. Skippa tandborsten var det många som gjorde. Sparar flera gram. Enklast hade det varit att gå ner några kilo inför detta, men det var lite sent att tänka på kvällen innan. Sex kilo är dock helt ok att springa med. Linnéa och jag har lika ryggsäckar, fast två olika storlekar, min 30-liters Osprey Tempest var lite för stor. Jag rationaliserade bort topplocket, hade ändå en hel del plats över. Bara att gå till start.IMG_1343[1]IMG_1346[1]Alla är så peppade och tycker det är kul, det är härligt att hänga med såna här människor.

Det går rätt bra för oss, vi kutar på, orienterar på och tar oss framåt. Dimma, regn och vind överallt på fjället. Vid ett tillfälle har vi problem med kompasserna som snurrar lite hit och dit, det visar sig på kvällen att fler haft det. Något spännande i marken kanske? Men vi kommer i mål, bara 50 minuter efter ledande par i långa damklassen, vilket innebär att vi får starta i jaktstarten. Det är visserligen en nackdel, eftersom vi då får springa själva hela banan. BAMM är ju inte en renodlad orienteringstävling. Det är en rätt ”enkel” bana för att vara orientering och man kan springa den utan att vara så värst orienteringskunnig, många springer bara med i lämmeltåget. På stöppliga ben tar vi den sista nedförsbacken mot tältlägret efter drygt åtta timmars kutande och klättrande på fjället. IMG_1352[1]Sned bild på delar av tältlägret. De som springer 30 kilometersklassen får all sin utrustning transporterad upp på fjället. Därför finns det en hel del stora tält, två personer i ett Keron fyra med tjocka vintersovsäckar. Men det är som med droger, första silen, har man varit med en gång och upplevt det här så blir man fast. Sen får man bära sin egen packning… Själv delar vi på ett ultralätt enpersonstält, Hillebergs nya Enan, som kommer ut till nästa säsong. Det funkar om man är goda vänner och ligger skavfötters och inte  har något emot att vara lite trångbodd. Men det viktigaste är ju att ha kul. och att undvika sendrag och kramp när man ligger innerst och ska försöka röra sig inne i det lilla tältet. Sen ska vi inte prata om vad som händer med magen när man tagit ut sig totalt och levt på energikakor och frysmat en hel dag. IMG_1350[1]Sent på kvällen masar vi oss ut i regnet och hämtar nästa dags kartor. Rullar ihop dem och går tillbaka till tältet. Morgonen gryr och det är dags att starta igen. Jag är inte snygg så där på morgonen, trött, svullen och rödögd. Men då drar jag på ett leende.IMG_1375[1]IMG_1359[1]Frukost. Vi har försökt att få i oss så mycket energi det går. Alla har sina egna recept för maximalt energiintag på minimal vikt. Vi har kört på två middagar under kvällen, inklusive lite blandade oboy och vassleproteinröror. Det sistnämnda gick ner när jag höll för näsan ordentligt, svalde fort och sköljde med vatten. IMG_1355[1]Vi springer iväg och känner oss jäkligt starka. Det går bra, vi orkar springa, vi orienterar rätt bra, det känns jättekul. Kontroll efter kontroll, fjällorientering är som ett kinderegg: löpning, fjäll, äventyr och varje kontroll blir lite godiskänsla. Bocka av, klar, springa vidare. Ingen koll på tiden, vi kutar. Det är rätt grinigt väder, regnat och blåst till en viss höjdnivå, där började det snöa ordentligt. I kombination med vinden blir det rätt kallt, så det gäller att inte stanna till. Kommer till en brant sluttning där det står två killar och ser rådvilla ut. Jag börjar hasa mig nerför och de säger att det nog inte går att ta sig fram där. JOHODÅ ropar jag, INGET KAN STOPPA MIG NU, TJOHOO!!! och så rasar jag ner och skuttar vidare. Nu är jag på gång, det går jättebra, jag känner mig så himla stark. Vänder mig om och snart är killarna på väg efter oss. Vi kommer till ett stort snöfält, jag sätter mig på rumpan och åker nerför, det går fort som tusan, kollar att jag har rätt riktning. Får ont i baken och reser mig upp och kutar på. Vi kommer ut på fast mark igen, ner för dimman och jag ser var kontrollen är. Jag ropar att vi bara har två kontroller kvar. Linnéa säger att vi ju bara sprungit 16 kilometer, det kan inte stämma. Vi stannar, kollar kartan, kollar på varandra, viker ut den och läser på kontrollbeskrivningen.

Vi har fått fel karta.

Vi har fått kartan för mellandistansen, 50 kilometer. Det är inte sant. Jo det är det. Vi tar kontrollen, svär. Riktigt fula ord. Börjar kuta, stannar efter 100 meter. Vi är överens direkt. Vi bryter. Har ingen lust att springa klart. Hur kunde det gå till? En trött funktionär en sen kväll. Två trötta orienterare som inte kollar att vi fått rätt karta. Eftersom det regnade hela kvällen står vi inte ute och snackar karta med alla andra och ser att vi fått fel. Jag kollade kartan kort, vägvalen inga svårigheter. That’s it. Reflekterade inte mer över det, kröp ner i sovsäcken och försökte sova.

Så, det blir en lång tur tillbaka, vi hinner prata om många viktiga saker som besvikelser, meningen med att springa på fjället, drivkrafter, meningen med livet. Allt. Känns som om vi har hanterat besvikelsen när vi kommer tillbaka till hotellet, men när jag ser målgången, då börjar jag gråta lite. Som ett litet barn. Jag ville ju springa in där, som en av alla vinnare som klarat av hela tävlingen. Känna den där omåttliga tröttheten efter en stor utmaning. Nu går vi in på baksidan med en bitter eftersmak, och får vår målgångshamburgerbiljett ändå. Jag mular i mig hamburgaren, tjock i halsen och med röda ögon.IMG_1377[1]Men livet går vidare, det är BAMMkett, eftersnack och många trevliga människor. Snart är jag ute på fjället igen.  

 

Drivkraft i Indalsälven

Det har gått en tid nu, sedan vi simmade in mot Badhusparken den 23 juli 2014, Mari och jag. Den sista biten, från Frösösidan och över, var så fantastisk. Min bror och tre kompisar till honom eskorterade oss, en trollingbåt och två vattenskotrar körde på var sin sida om oss och det kändes lite som att få eskort av värsta maffian: Rör inte våra brudar! Att min bror och hans kompisar ställde upp kändes lite extra i hjärtat. När vi kommer fram står ett helt gäng människor, och både P4 Jämtland, Östersundsposten och Länstidningen finns där med mikrofoner och filmkameror – vi kände oss som kändisar! Vi fick rosor och Pommac i fina glas, kramar och skratt.

Bildserie: Pär Hägglund

9CAT7240

9CAT7251

 

9CAT7254

9CAT7280

9CAT7269

9CAT7267

9CAT7265

9CAT7256

9CAT7247Även min son blev intervjuad av radion, likasom mina föräldar. Maris familj fanns med på telefon.

Historien är lång, alltifrån Mari som tävlingssimmat i ungdomen till min resa från att vara rädd för vatten till att klara den här utmaningen. Men nu har vi simmat från Åre till Östersund, och vi gjorde det till en fantastisk vecka i juli 2014.

Den 18 juli står vi på Åre strand tillsammans med Calle som är vår landsupport första 1 ½ dagen, Mathias, Maris man, som kör marksupporten dag 1-3 samt ett gäng kompisar som dyker upp. Som vanligt när vi är ute blir det mycket fniss, skratt, skämt och leenden.

Åresjön går riktigt bra. I vår startiver är den snart avklarad. Någon meter per sekund i ryggen. Vi ligger på rygg ibland och vinkar till Skutan. Calle är hela tiden i närheten, med koll på tiden, att meddela oss när det gått ca 45 minuter och är dags att börja leta rastplats. Vi försöker stanna cirka en gång i timmen för att stoppa i oss energi. Det kommer att visa sig att det här är en av de viktigaste uppgifterna vår support har, eftersom vi tappar tidsuppfattningen helt där vi ligger i vattnet. Vet inte om vi simmat tio minuter eller två timmar. När det är dags för Brattlandsforsen står Mathias redo med flytvästar och hjälmar, vi lägger oss på rygg med fötterna först och skriker ”Tjohoo!”. Vid största bruset, någonstans mitt i, ligger vi bredvid varandra, har total kontakt och susar igenom , det är en kick av bästa sorten. Helt sanslöst häftigt. Obeskrivbart faktiskt.

Jag sover dåligt under natten, vaknar om och om igen av drömmen att jag precis ska åka över kanten till Ristafallet. Jag som inte tänkt mer på Ristafallet, vi kommer ju gå upp i god tid innan. Men hjärnan har sina egna spöken som jag inte känner till. Vi går upp i god tid innan Ristafallet och joggar förbi, ända ner till Prästfallet. Varför jogga? Ja, Mari och jag brukar inte promenera ihop, det är naturligare för oss att springa. Solen steker och i vår krisplan är det en sak vi inte räknat med: Vad händer om det blir 30 grader i luften och sol hela tiden? Så vi har fått beställa in solkräm. Så hög som möjlig och så vattentålig som möjligt. På andra sidan Prästfallet sitter Gisela och Anders, som har kört upp med båten och väntar på att göra en insats som vattensupport. De har med sig solkräm. Vi simmar ner till Torrön i Järpen, där vi tar lunchpaus. De plockar fram vedklabbar och Murikka och wokar oss en helt underbar lunch där i solen. När jag skämtar och frågar var de har solstolarna svarar Gisela att Anders är och hämtar dem i bilen. En minut senare dyker han upp med dem. Snacka om fantastisk support!

Vi tar oss ut på Liten, sjön mellan Järpen och Mörsil. Det här blir en lång dag. Sjön är cirka en mil lång och vi har lätt motvind, inte mycket, bara några meter per sekund, men det märks. Mari pekar ut Strandgården och det känns kanon. Bara det att vi ser Strandgården hela tiden, och det känns som på samma avstånd, som att vi inte kommer närmare. Gisela och Anders håller koll på tiden och vi får i oss energi och simmar vidare. Vi simmar och simmar och simmar. Jag trodde det skulle bli långtråkigt, men det blir inte det. Finns alltid något att fundera på. Eller inte fundera alls. Allting har ett slut, och även Liten. Vi möter upp Sofia och Håkan från Mörsil, som står för kvällens boende. Efter duschen känner jag lukten av grill och inser att vi kommer bli bjudna på sommarens första grillmiddag. Hur bra kan det bli att vara på äventyr?

Under natten vaknar jag av vad jag tror är ett billarm. Ligger och lyssnar och inser att det är det inte alls, det är ojämnt. Visar sig vara ett gäng tranor som parkerat på ängen bredvid huset och tyckte att klockan tre var en perfekt tid att sjunga på.

Vi joggar ner till vattnet och hoppar i igen efter kraftverket i Mörsil. Nu är det först sjön Själdren och därefter Ockesjön på programmet. Själdren är grund och eftersom det har flottats mycket är det en fantastiskt vacker botten, med trä i olika formationer. Håkan och Sofia känner de här sjöarna väl, kör lugnt och tryggt strax framför oss hela tiden. De har elmotor, så vi hör dem inte. Bara kikar upp och ser vita båten vid navigering. Vi försöker inventera fiskbeståndet, men troligen skrämmer vi dem, för de är inte många. Gårdagens middagsdiskussion om någon jättegädda hänger över mig lite. Jag är redo att hoppa upp och gå på vattnet om den plötsligt dyker upp. Solstrålarna glimmar genom sjögräset och formar ett landskap som är så vackert. Jag har svårt att förstå att jag varit så rädd för det tidigare. Vi tar hela sjön på 45 minuter, det går fort idag.

Ut i Ockesjön och efter en kort stunds simning får vi brainfreeze. Det är så kallt att det gör ont. Vi har ju haft varmvatten hela tiden hittills. Men jag tappar andan lite och måste ha upp huvudet över vattenytan. Lite chockartat. Vi simmar vidare, det blir lite varmare, då har Håkan fått i termometern, som visar 11 grader, det har alltså varit en bit under 10 grader. Vi simmar snabbt vidare och vattentemperaturen återgår till mer bekväma nivåer. Det är ett utlopp av smältvatten vi passerat. Just detta var ju vad vi hade i vår krisplan, hur gör vi med nedkylning och kallvatten? Det blir också den enda kallvattenpassagen. Ute på Ockesjön är det så grunt att Mari utvecklar en krälteknik. Det går inte att simma riktigt, men är för mycket vatten för att gå. Så vi kör fram armarna som ett crawltag – sen kör vi ner fingrarna i botten och drar oss fram, som ett medeltida kräldjur. Funkar helt ok. Slutet av Ockesjön är så grunt att båten inte kan gå längre, vi tar vår packning, säger tack och supertack och promenerar de sista några hundra metrarna in till strandkanten. Här väntar Mathias igen och tar vår packning. Det är för lågt vatten för oss att ta Kvissleströmmen, så vi behöver ta landvägen förbi. Joggar iväg, stannar då Mari hittar ett smultronställe, och joggar sedan vidare. Mathias har hittat en jättefin tältplats precis nedanför strömmen, så vi gör tidigt nattläger och tar en viloeftermiddag.

Det är dag fyra, nu är det Christian och Nisse som dyker upp med kajaker för att ta över vattensupporten. Vi glider i väg i morgonen, vattnet är helt stilla och vi är i Storsjön. Mörkt och lent ligger vattnet där framför oss, precis som det gjorde den kvällen i september då jag kom på att jag skulle simma från Åre till Östersund och messade Mari. Packningen lämnar vi. Nu är det min man Pär som tar över landsupporten dag 4-6. Vi simmar längs Storsjöns strand ut med riktning Hallen. När vi berättade om äventyret i Radio P4 Jämtland hörde en lyssnare av sig och ville bjuda oss på middag och tältplats. Så målet för dagen är att ta oss till Karin.

 

Foto: Christian StjärneredIMG_0823

Vattentemperaturen ligger kring 20 grader och lite över. Vi har valt att simma den här långa sträckan den varmaste sommaren sedan de började mäta. Att det blev just den här veckan bestämde vi i vintras. Ibland blir det rätt. Christian och Nisse använder sin underbara humor till att göra dagen till ett nöje. Jag hade trott att det skulle vara mer slitsamt att simma så här, men vi har mest kul hela tiden. Vi har Safety buoys, en slags orange flytkudde, i ett rep bakom oss, så att vi ska synas. De kan vi ligga och flyta på ibland och vila lite, hänga en stund ute på vattnet och prata. Sen lägger jag mig på rygg och sjunger ut Pingu låten innan jag drar vidare. Mari simmar bredvid mig och ler under vattnet. Det tar några kallsupar innan jag lyckas göra det tillbaka. Men träning ger färdighet. Och det är just sådana små roliga saker vi har för oss lite då och då. Pär och barnen möter upp oss till lunch, de har med pastasallad. Vi har bett dem försöka möta oss på en viss plats och de har helt enkelt gått in på gården och frågar. Monika och Göran som bor där har hört om oss på radion, så de tycker det ska bli kul och innan vi ätit färdigt kommer hon ner med en korg med nybakade bullar.

Bildserie: Pär Hägglund9CAT71029CAT7090

9CAT7074

IMG_0824

 

9CAT7061

 

9CAT7038

Det går så himla bra idag igen. Sista sträckan går vi inte in till land efter en timme, vi stannar ute i vattnet och ber Christian mata oss med chokladbitar från kajaken. Som små fågelungar trampar vi vatten bredvid honom med gapande munnar.

IMG_0861

IMG_0867

Vi glider in till Karin framåt kvällningen och det blir en fantastiskt trevlig middag med trevligt sällskap.

Foto: Jag

IMG_0814

 

Foto: Jag

IMG_0819

Foto: Christian Stjärnered

IMG_0822

Vi sover inomhus och får även frukost dagen därpå. Snacka om lyxäventyr vi är ute på! Det här äventyret är väsensskillt från min löptur mellan Treriksröset och Grövelsjön. Då var jag själv och utan support, i områden där inte många rör sig. Jag hade oändligt med tid för mig själv och mina egna tankar. Nu är vi två simmare, vattensupport och marksupport och vi träffar människor längs vägen, umgås på kvällarna och pratar så mycket vi kan. Det är fortfarande en fysisk utmaning, vilket oftast ligger som grund för allt jag tycker är roligt, men en helt annan upplevelse.

Film – på väg ut från Hallen: Christian Stjärnered

IMG_0848

Ut från Hallen dag fem, återigen i spegelblankt vatten. Jag börjar känna mig så naturlig i vattnet. Simningen bara flyter på, och här kommer plötsligt den där känslan som jag så ofta letar efter i löpningen, känslan när jag plötsligt vaknar upp från något slags rus. Jag stannar till och pratar med Christian. ”Jäklars vad du simmar på nu” säger han. Jag är helt uppfylld av simning, jag har bara matat på länge, utan att tänka, gjort något så naturligt som att simma, kroppen vet precis vad den ska göra, vattnet är mörkt och jag ser inte botten utan har bara simmat utan att tänka. Just i det där lilla uppvaknandet kommer en känsla jag alltid söker. Det är just där och då allting hänger ihop och jag nästan är lite hög.

Film – kommer in för fikastopp: Christian Stjärnered

IMG_0802

Det blir ytterligare en fantastisk dag, den femte i raden. Nisse lämnar in och David tar vid vattensupporten, Christian hänger kvar.  Vi tar långlunch i Kläppe och möts upp av Östersundspostens reporter. Laddar för att simma i kanten av Storsjöflaket, via Verkön, Norderön och in till Andersön där vi planerar nattläger. När vi simmar iväg lägger jag mig på rygg och sjunger: ”det ska va gött å leva, annars kan det kvätta”. Minns ni Macken, Roy och Roger?

Foto: Christian Stjärnered

IMG_0827

Vi simmar ut mot Verkön, simmar och simmar och hör så plötsligt två vattenskotrar. De stannar på avstånd och väntar in oss. Min lillebror och hans kompis! Släktträff på Flaket. Vi är precis i ena kanten av Storsjöflaket. Termometern visar på 22,5 grader i vattnet. Har väl aldrig inträffat tidigare. Det går helt klart att simma utan våtdräkt, men eftersom vi är så långa stunder i vattnet känns det skönt, och samtidigt ger de lite flytkraft. Vi tar oss in till Verkön och fikar en stund tillsammans innan vi tar nästa passage, mot Norderön. Jag är så stolt över vad jag kan förmå min kropp att fixa. Jag kysser vattnet. Ett annat ord för kallsupar. Men också att vara lite eftertänksam, tacksam, över att jag kan samspela med naturen på detta sätt. Vi är som symaskiner, som lokomotiv, bara matar på genom vattnet. Vi har inte koll på sträckan vi simmar. Vi mäter inte. Bara simmar. Minns sånger som har med vattnet att göra. Matar på, vrider huvudet mot solen. Christian och David på var sin sida om oss, jag ser Maris guppande boj en bit bort. Vi stannar på Norderön och fikar. Jag behöver en stund för mig själv, går undan och känner tårarna. Jag vet ju att vi kommer att fixa det här. Vi kommer att klara att simma hela vägen. Alla kalla vintermorgnar då jag klivit upp kvart över fem för att vara på badhuset när det klickar i låset och de öppnar klockan sex. All längtan efter att sluta vara rädd för vatten. Så stolt över att jag vågar ge plats för det jag vill göra, de utmaningar jag vill ta tag i. Mari kommer över och ger mig en stor kram. Vi gör en stor resa tillsammans, samtidigt som det är så olika resor för oss.

Vi ankommer Andersön, Pär och barnen är på plats med mat och utrustning. Vi badar utan våtdräkt. Vattnet är ljummet och det är helt vindstilla och tyst på kvällningen. Vi sitter ute, inte en mygga. Sista kvällen. Åre – Östersund. Galet. Kul.

Foto: Pär Hägglund

9CAT7138

Vaknar av att det är full fest på natten. Fler än vi som tältar här och de jobbar lite annorlunda. Skrik och skratt. Som tur är har jag öronproppar. Morgonen kommer, vi gör oss redo för sista dagen. Då kommer de, min bror och hans kompisar som ska supporta sista dagen. Thomas kör in i viken med vattenskotern och leker runt, runt. Hoppar och snurrar. Plötsligt ser jag ett yrvaket huvud sticka fram ur ett tält en bit bort. En av partykillarna. Jag ber Thomas köra några varv till, sen köra några varv med barnen. Jag vet, man ska inte hämnas. Men de körde sen kväll och vi kör tidig morgon. Innan han snurrat klart är alla partytälten vakna. Lite nöjd är jag allt.

Film – Thomas visar hur man kör vattenskoter: Jag

IMG_0889

Min bror Lars är i Johans trollingbåt och senare möter även Danne upp på vattenskoter. Vi har en riktigt stilig eskort idag, de har flaggor på båten och vattenskotern så att det ska synas att det är något på gång.

Foto: Pär Hägglund

9CAT7185

9CAT7230

Vi tar sikte på Digernäs för att sedan simma därifrån över mot Frösön. Johan har gps på båten och informerar oss om att vi simmar rätt fort. Han snittar 2 knop, vilket är 3,6 km/h. Rätt nöjd med den farten på långsimning. Och lite kul att faktiskt få veta hur vi simmar just här. Vid stoppet på Frösösidan kommer två damer på promenad, de blir så glada att se oss för de har hållit utkik, efter att ha hört på radion. P4 Jämtland har varit och direktsänt på morgonen, från vår avsimning från Andersön. De har rapporterat hela veckan var vi är och hur det går för oss. Det ser vi resultat av nu på Frösösidan. Många bryggor är fulla med folk som badar och solar och många vinkar till oss. En kvinna står med en Jämtlandsflagga och viftar, en äldre man står och klappar händer. Som en Eriksgata, vi vinkar så mycket vi kan. Sista stoppet vid Mjälle, äter Bullens pilsnerkorv och pastasallad som Lasse har med sig. Sen är det dags. Sista etappen. Lasse står på däck och gör ”sänk hastigheten”-tecken till båtar som kör för fort. När vi möter en båt vid passagen under bron går Danne upp och kör vattenskotern precis bredvid oss, vaktar och håller koll. Det är nu vi verkligen känner att vi har haft perfekt och rätt support varje dag. Rätt personer och rätt båtar för rätt tillfälle har det verkligen blivit. Och nu simmar vi sista biten här, med min bror och hans vänner som skyddar oss. Vi tar ett kort stopp på Frösösidan innan vi tar oss in till Badhusparken. Jag ser människor på långt håll. Jag ser min mamma stå där, känner igen hennes mintgröna blus.

Vi är framme: kramar, skratt, rosor, Pommac, intervjuer, vänner, familj. Sanslöst, kul, fantastiskt, underbart, häftigt – superlativen avlöser varandra. Mamma har med bullar. Underbara mamma. Finns det något bättre än mammas bullar?

Foto: Pär Hägglund

9CAT7310

9CAT7285

Tack Mari!

Tack alla!

Så många har tagit sig tid att vara delaktiga att stötta vår simning. Så många har hört av sig, så många har vinkat och följt oss. Det här med äventyr, det är grejer det! Vilken av dina drömmar tänker du uppfylla? Om ett år önskar du att du börjat förbereda dig redan idag.

Foto: Pär Hägglund

9CAT7316