Archives

augusti, 2013

En dryg vecka senare

Det har gått drygt en vecka sedan jag kom hem. Vardagen är här i full fart och det känns nästan lite overkligt vad jag varit ute på. Jag har fortfarande inte rengjort alla prylar, men jag har börjat sortera bilder och texter, det kommer bli en lång dagbok när den är renskriven. Jag har utlovat några föreläsningar också, så det ska jag sammanställa.

Det blev som jag tänkt mig. Och inte alls. Jag hade inte räknat med SÅ MYCKET regn. Jag hade trott jag skulle träffa fler människor. Men de jag möten jag fick gav desto mer, och solen strålade desto starkare. Att få möjligheten att under sex veckor råda mig själv, bara ta ansvar för mig själv, testa vad jag orkar och inte orkar, när mitt pannben faktiskt tycker det är läge att lägga ner en stund. Att få gå ner i varv och leva på ett helt annat plan, där det handlar mer om rörelse och överlevnad (låter drastiskt), gav mig också mycket mer utrymme att fundera, tänka klart, inte tänka alls, inte bli störd i tanken, låta tanken flyga. Att inse vad jag längtar efter och allt jag har att vara tacksam över. Hur lite godis, en kopp kaffe eller en bit renkött kan bli så oerhört värdefullt, inte bara för sitt egenvärde utan för allt vad det innebar att få det som gåva. Känslorna blev helt enkelt starkare. Att hitta den tältplats som är på den här bilden, med en liten sandstrand på vardera sida tältet och sitta där ensam med universum på kvällen är stort. Det hade varit stort att ha någon att dela det med också. Men stort på ett annat vis.

Jag har gått igenom alla kommentarer på bloggen och känner mig så lyckligt lottad och tacksam, så många av er som jag mött under resan har kollat in och sagt hej, det gläder mig, jag minns er! Det som också gläder mig är alla andra som följer och läser. Det är en del av tjusningen med bloggande antar jag, att vi kan följa andras äventyr. Jag har också fått oerhört många kommentarer via Facebook och det är häftigt att få så mycket peppning och glada tillrop, det tror jag alla skulle behöva emellanåt. Jag är glad att min tur inspirerar och för den som har frågor eller funderar på fjällöpning är det bara att höra av sig, t ex via kontaktformuläret på hemsidan.

Kroppen har slappnat av, jag har knappt rört mig senaste veckan. Stelnat till ordentligt. Fortfarande ont under fötterna, men den överansträngda muskeln i höger vad har lugnat sig. Nu i veckan kommer jag sätta igång igen, liva upp kroppen. Den mår ju bra av det.

Jag tror att många av oss har drömmar som vi inte tar tag i, tror att de är för stora. Nöjer oss med att dagdrömma. Det finns sällan plats, tid och pengar i vardagen för att uppfylla dem. Tror vi. Jag tror att vi måste göra mer plats för våra drömmar. Det fanns inte möjlighet för sex veckors egen ledighet för mig heller. Trodde jag. Men med stöd av en underbar familj så löste det sig. Det har blivit en viktig markering gentemot mina barn också, att visa hur viktigt det är att ta tag i sina drömmar. Vi pratade om det senast igår vid middagen och jag hoppas kunna stötta mina barn när de börjar drömma.

Vilka av dina drömmar vill du uppfylla?

 

 

Hemma

image

I Östersund.  Med höstens favvomössa. Familjen hämtade mig på busstationen igår, vi satt uppe sent,  åt ost och kex,  tårta och drack Pommac/bubbel och skrattade hela kvällen.

Det är skönt att vara hemma.

Grövelsjön-jag är här nu

image

Drygt 1300 km genom vår svenska fjällkedja. 39 dagar.

Sista dagen

Jag hade ställt klockan för att komma iväg i tid, ville säkerställa att jag skulle ha god tid på mig när jag kom fram till Grövelsjön, för att njuta bastu, skrubba bort svett och skit, och hinna äta god middag.

Tittar ut genom fönstret i stugan i Rogen och ser en jacka jag känner igen. Därute står min kompis P-O och när jag går ut på bron frågar han om jag vill ha frukost. Han har joggat hit från sin fjällstuga. Termoskaffe har jag skrivit tidigare att jag längtat efter. Konstiga saker som har betydelse ibland. Det som betydde mest nu var i alla fall sällskapet. Och det var en laddad morgon. Solen sken, och P-O analyserade alldeles för väl vissa insikter jag nått under resans gång. Med lite distans kommer jag väl att kunna sammanfatta det bättre i ord, just nu är det mest känslor jag inte riktigt kan styra över.

Solen sken och jag trippade fram på stenarna till Skidbäcksstugan där jag satt och pratade lite med stugvärden och käkade en väldigt god macka. Det är lyx att ha med färdiggjord macka på fjället. Jag har rätt ont under fötterna efter allt stentrippande under gårdagen och det fortsätter en stor del av dagen. Det är full koncentration på var jag sätter fötterna, så jag får stanna emellanåt för att se mig omkring. Kan dock vid dagens slut konstatera att jag inte har en enda vrickning/stukning under hela denna tur.

image

image

Kolla noga på den nedre bilden, någon har förankrat en liten fjällfarare på tallen, som växer helt själv på Tandsjövalen.

image

Den här kompisen hänger med mig en bit på slutet ner mot Hävlingen, springer liksom runt nyfiket och kollar in mig.

Vid Hävlingen tar jag en sista fika, nåja, käkar godis och dricker vatten och ger mig så av sista biten över fjället mot Grövelsjön. Jag ser Jakobshöjden, den lilla toppen norr om Grövelsjön. Jag har varit här förut, jag vet att det ligger där bakom.

När jag kommer upp mot Jakobshöjden möter jag en löpare och blir jätteglad, stannar för att fråga vart han är på väg.
-Det är väl du som är Christine, jag har fått uppdraget att eskortera dig in till Grövelsjön.
Jag blir så där paff och jätteglad! Björn jobbar på STF stationen och det är min man och en annan vän som känner Björn som har kontaktat honom. Jag får massor av ny energi och vi springer lite på sidan av leden och pratar.

När Grövelsjön blir synligt kommer de första tårarna. Björn frågar om jag vill vara ifred, men jag är så glad att ha någon att dela det här med. Hela denna långa resa, jaag har varit så mycket själv och bland det jag saknat mest är ju någon att dela lyckan och jävligheten med. Nu springer han bredvid och jag bara storgråter. Vi stannar och tar några bilder och jag är så vansinnigt tacksam. Tacksam för solen, sällskapet sista biten, kroppen som har hållit, alla som har stöttat mig, min familj som ställt upp, livet – allt. Jag är tacksam för mina lyckotårar och för att jag kan springa ända fram till fjällstationen.

image

Rum och middag är bokat, Grövelsjön bjuder. Det är inte varje dag de har någon som har sprungit hela fjällkedjan och troligtvis är den första som har gjort det. Jag får en massagetid också. Jag ringer hem, jag ringer mamma, jag lägger upp på fb. Jon och Cecilia har fixat en flaska champagne till mitt rum. Det har börjat regna ute och jag står där och tittar ut genom fönstret och dricker champagne. Jag går ner och bastar och skrubbar, skrubbar, skrubbar bort smuts och svett. Jag gör en inpackning i håret och jag halvspringer bort till massagen. Jag klär på mig rena och fräscha kläder som jag skickat ner i förväg. Jag går till butiken och köper en mössa som det står Grövelsjön på. Jag bara ler, jag har nästan ont i kinderna. Jag ler och säger hej till alla jag ser. Mina ögon är svullna och rödgråtna och jag är så glad. Det är liksom bara glädje i hela mig.

image

image

Middagen är fantastiskt god. Jag sitter där i lugn och ro och äter belevat med kniv och gaffel, tittar ut på regn och vind. Jag sitter själv och äter och ler. Småskrattar ibland, lite så där galenskapsvarning. Johanna Lundgren, som också gör Gröna Bandet i sommar, har ringt in och beställt en öl till mig. Jag hittar en Jämtlands IPA. En stund senare kommer Björn upp och sätter sig. Och när det lugnat sig i restaurangen kommer kocken och resten av kökspersonalen. Det blir så himla bra. En man kommer fram och har hört ryktas om min bedrift, han vill bara skaka hand och gratulera. Det är så där lagom lugnt och häftigt. Gemytligt. Tack Grövelsjön, för ett mottagande jag inte kommer att glömma.

Jag går till rummet, öppnar fönstret och skickar en sista spotsignal. Andas den fuktiga sensommarluften, bäddar med vita lakan och känner tacksamhet för att vi gjorde plats för min dröm, mitt i livet.

Bara ett fjäll kvar

Fikapaus vid Hävlingen. Nu är det bara ett fjäll kvar,  Långfjället. Sen är jag framme. Ca 13 km.

image

Tänndalen – Rogen

Knatar på upp mot Tänndalsvallen och grämer mig över att jag inte har godis. Går in på campingen med förhoppningen om att det ska finnas lite godisförsäljning. Gunilla som äger campingen skrattar och säger att det har hon inte, men hon handlade igår och har lite godis jag kan få. Kommer med godisskålen och jag tar en kola.
-Nej, men det där räcker ju inte! Så hämtar hon en påse och tömmer hela godisskålen i påsen och ger mig.
-Nej, men… säger jag.
-Du kan inte gå på fjället så där långt som du ska utan godis, det är klart du ska ha det! Säger hon med ett stort leende. Vilken godhet!

Jag knatar på och det är klart det regnar. Idag också. Men så träffar jag dessa glada människor på fjället. LÖPARE! Johan och Jenny Rosendahl är så där glada och trevliga och jag får så mycket energi att jag struntar i regnet.

image

Gunilla på Tänndalsvallen har bra godissmak. Minnen kommer åter, i påsen ligger kolabönor. Såna hade alltid farmor. På vintrarna när hon bodde i lägenheten och vi kom dit sprang vi direkt till burken med texten ”Farmors godis fråga först” och frågade om vi kunde få. Där låg alltid kolabönor. Sen låg det hemkolor i påsen också. Då minns jag Vålådalen igen. Jag skulle åka milspåret för första gången med pappa. Vi stod i receptionen och skrev färdmeddelande när Birger kom. Birger jobbade på Korpen och kände alla. Jag minns hur stolt jag blev när han kom och jag fick berätta att jag skulle åka en hel mil.
-Då behöver du energi! Sa han och tog en hel näve kola i receptionen och gav till mig. Väl ute på spåret åkte pappa ibland iväg en bit före mig, när jag kom ikapp stod han där med en kåsa varm saft och en kola. Jag klarade hela milen. Det fanns en stämpel längst bort på spåret, så när jag kom tillbaka fick jag någon form av diplom. Nu tuggar jag och minns.

image

Rogenområdet är stenigt. Ska inte säga annat. Men det är egentligen ett paddelmecka, inte så mycket för vandrare. Och inte alls för löpare som är rädda att slå sig den näst sista dagen på stora äventyret. Regn och sten är ingen bra kombo, det blir så halt. Men det är ett vackert område, fullt av små smultronställen, som denna sandstrand.

image

Som tur är har någon lagt ner ett oerhört arbete på att spånga området nyligen.

image

Och rätt som det är träffar jag på Länsstyrelsens personal och kan tacka dem personligen. Först efter det jag insett att deras ena hund inte var en björnunge som kom lufsande emmot mig… Thomas Dorra och Eva Karlsson ska ha all heder av ett fantastiskt arbete längs leden.

image

Någon har också tagit en spillbit och häng upp lite peppning till trötta vandrare och löpare.

image

I Skedbrostugan springer jag in och köper lite mer godis. Jag äter inte bara godis, har stannat och lagat riktig lunch också. Men det räcker liksom inte, jag behöver stoppa i mig mer under färden. Den här figuren välkomnar till Skedbrostugan. Här finns också en pinne med en mobiltelefon i trä på. Det är på den platsen där man kan få täckning om man har tur. Jag får en plutt och kan skicka lite sms.

image

Hela området är fullt av vackra träd.

image

Jag kommer till Kärringsjön, köper en läsk och pratar med Kerstin som driver det. Hon har sett mig i tidningen och tyckte det var kul att jag kom förbi. Det är kul att vara minikändis i lokalpressen, tre personer har känt igen mig nu.

Kommer fram sent till Rogenstugan och bestämmer mig för att sova inne. Det är sista natten.Jag tänker dra iväg tidigt i morgon för att hinna fram och njuta lite av Grövelsjön. Jag har blivit varnad många gånger nu, för att det är oerhört stenigt och det är 40 km i morgon. Vilken final!

23 juli

Ha! Äntligen hade jag nog täckning för att lyckas ladda upp den korta filmen jag gjorde den 23 juli. Leta rätt på ett inlägg som heter ”häng med i 8 minuters tempo” och kolla.
:-D

Ramundberget

Drog till Ramundbergets Fjällgård och åt buffélunch. Först massor av mat.  Sen massor av mackor. Sen massor av småkakor. Sen paltkoma.

image

Lunchkompis.

image

När det var klart och jag jäst i soffan en stund var det bara att välja vilken väg jag skulle ta upp på fjället.

Minnen

Jag har de senaste dagarna sprungit igenom områden som gett  mig så många minnen. Åkersjön, här var vi på träningsläger och hade tävlingar, det var alltid svårt med skidorienteringstävlingarna för det var skoterspår som inte fanns med på kartan. Myrarna på Kalls höjder, där låg vi på träningsläger, snön kom tidigt, det var uppdragna spår och vi åkte med pannlampa. Körde folkabussen i diket på en smal och halvplogad skogsbilväg och där stod vi en massa ungdomar med skidpjäxor i djupsnö och skulle knuffa upp den igen. Åre, där min bästa kompis Bodil hade stuga och vi precis hade tagit körkort och åkte upp själva på helgerna. Alla oräkneliga träningsläger i Vålådalen som innehöll allt – alla löparturer på fjället med ett paket dextrosol i fickan, Salomon sommarskidskola, orienteringstävlingar, klubbmästerskap där jag och min kompis Magnus väntade in varandra och sedan sprang och lekte på myrarna och gick i mål på tre timmar på en bana på 3 km och disco nere i källaren. Vålåstugan, som min pappa varit med och byggt, och alla fina fjällturer i detta område genom åren. Bruksvallarna/Ramundberget, frusna tår vid tidig säsongsstart för längdåkningen, få bo i stuga med storkillarna i klubben som alltid var schyssta och hjälpte till med läxorna, sponsring av NNP vilket betydde precis hur mycket messmör som helst till limpmackorna som Mästerbagarna skänkt. Så stor del av mitt liv med minnen från regionen, nästan allt har med träning och friluftsliv att göra, en så viktig del av mitt liv. Alla dessa träningsläger jag varit på i hela detta område under några år, bara glada minnen när jag känner efter. Bara roligt. Jag minns inte slit och trötthet, minns bara att vi hade så kul.

Varje ställe, varje läger, varje snöbollskrig utanför vallaboden, jag har haft tid att minnas när jag sprungit mig igenom dessa områden igen. Så många steg jag tagit här genom åren. Och när många frågar hur jag tränat inför det här äventyret, så ligger en stor del av svaret i dessa minnen. Jag har förberett mig ett helt liv. Jag bara väntade på rätt tillfälle.

Och här sitter jag

I en stuga, jäkligt trött och utan godis. Skulle handla med mig lite mer än bara påsmat efter lunchen idag, men glömde det i min iver att få ge mig på slalombacken i Ramundberget. Sen kom jag fram så sent till Tänndalen (långpaus i soffan i Ramis, en jättebra genväg som inte alls blev så lyckad, långfika i en raststuga i väntan på att regnet skulle sluta, vilket det inte gjorde…) att allt var stängt. Utom Hotell Tänndalen som inte har vandrarhemsstatus. Men, jag fick tag i en man som kunde hyra ut en stuga i natt. Jag är så kall och blöt så jag tog den osedd. Han gav mig nyckeln och bad  mig lägga pengar på bordet och åkte iväg. Han tog inte ens mitt namn. Snacka om att få förtroende.

Men nu sitter jag här och längtar efter att småäta lite och har endast att välja mellan resorb, dextrosol och vitlök. Vad jag längtar hem!!!

Har tvättat sockorna, 10 sköljvatten senare blir det fortfarande brunt av myrvatten. Skorna struntar jag i, de står i hallen, men jag har låst dörren så att de inte ska kunna krypa iväg.