Archives

juli, 2013

Glidardag och fullt av kändisar

Sov dåligt i natt, vaknade och hade ont i kroppen, fötterna värkte. Var ute på bron en stund, stod under taket och kollade det våldsamma regnandet. Kände mig tacksam över att jag kunde gå in igen, torr och varm. Visserligen har jag varit torr och varm i tältet, men den där transitionen från torr och varm till blöta kläder är jobbig. Och nu visste jag att i morgon var det enkelt, torra kläder på inomhus.

Somnade om och vaknade halv nio. Stekte suovas till frukost, stekte den bara lite, så de små bitarna var saftiga. Gjorde pulvermos till och tänkte att, jag har det bra jag. Kroppen kändes bra igen. Sömn är fantastisk återhämtning.

Tog mig till Åkersjön och där visste jag att min vän Patrik Jemteborn var, men fick inte tag på honom. Jag viker av vägen upp mot Önrun och när jag är nästan uppe ringer han:
-Jag kommer med en kaffetermos. En kort stund senare ångar han och sonen Fabian uppför backen i regnet. Jag har precis satt mig under tak och värmt på gröt. Det blir tre kåsor kaffe och två stutar med lax och sås och nektariner och sällskap och så himla trevligt. Regn är ganska mysigt när man sitter skyddad från det och kan betrakta på någon meters avstånd.

image

Jag tar mig ner från Önrun och nu är det lättsprunget, visserligen är stigen blöt, men det är nerför och det skvätter åt alla håll. Passerar Finnsäter och tar mig ner på vägen mot Rönnöfors. När jag har någon km kvar kommer en bil och stannar på vägen framför mig. Det är min vän Katarina Nyberg Finn med dottern Maja som kommer. Katarina har följt mig och har koll på att jag är i trakten av hennes fjällstuga, nu står hon här med en stor fikakorg. Vi sätter oss i skogen och hon dukar upp älgkorv, ost- och skinkpaj, surdegsbullar, tunnbröd, smör, ost, muffins, hjortronsylt och älgörtsdricka. Det finns ingen hejd i min mage och det häftiga är att jag njuter så oerhört av riktigt fika, av att stoppa i mig goda saker. Vi pratar länge, regnet har upphört och det är så himla skönt med lite sällskap.

image

Från Rönnöfors är det uppför. Länge. Nästan hela vägen till Tångeråsen. En bil stannar på andra sidan vägen och vinkar, det är Madeleine, en av Fru Fröken Karamell, som gör världens mest underbara lakritsskiffer. En stund senare kommer en kvinna och kutar i full fart (hon har ju nerför) och det är Maria, som jag gick på gymnasiet med och träffat igen via jobbet senaste åren. Det känns nästan lite väl osannolikt det här.

Sista biten till Tångeråsen är trög, när jag väl svängt av vägen orkar jag knappt gå. Jag tar fram mobilen och börjar kolla facebook, tänker att då kanske benen går av sig själva, jag ska ju bara någon km till. Plötsligt börjar jag se mig omkring och undra var jag är. Jag har gått förbi uppfarten till Ulrika, den andra delen av Fru Fröken Karamell. Hon har lovat bjuda mig på en dusch ikväll och sista biten upp till hennes hus är MÅNGA höjdmeter, men hon bor i Jämtlands svar på Bullerbyn. När jag kommer fram erbjuder hon mig direkt att sova i deras gäststuga, har redan lagt fram lakan. Finns inte en chans att jag tackar nej. Tacksam. Oerhört tacksam igen. Jag hade tänkt att jag skulle försöka sova alla nätter i tältet på den här turen. Men jag har insett hur oerhört värdefullt det är att sova inomhus, så enkelt. Och dusch tre kvällar på raken!

Pratar med barnen, de är på kanonhumör, har precis suttit och läst bloggen.
-Du fick en massa kött av en snäll farbror! Ropar yngsta dottern.
-Det var snällt. Du tyckte det var jättegott.
-Mmmm, svarar jag. Och tuggar på en bit grillat kött som Patrik stack till mig.

Ibland blir det liksom så himla bra!

Prästkragar

image

De är så vackra, gör mig så glad. Växer i enorma mängder överallt längs vägen.

Det blir liksom så bra

Höll aldrig på att ta mig iväg i morse. Det var så mysigt, jag fick veva separatorn och fixade frukost, kokade riktigt kaffe och gröt. Stoppade stumpor och umgicks. Men det blev såklart dags att dra även idag och jag kom iväg framåt halv tolv. Fick några glas mjölk innan avfärd, bra energi för löpare. Hann knappt ner till byn innan jag var hungrig igen. Men det är konstigt, jag kan äta hur mycket som helst, men känner sällan hunger under dagarna. Äter för att jag vet att jag måste eller för att jag känner mig trött. Men aldrig knorr i magen. Vet dock att det har med hormonet leptin att göra.

Jag tassar söderut, joggar väg idag, ganska trist. Stannar i Rötviken och köper en liter mjölk och sätter mig och tar några mackor med mese nere vid vattnet. Kan dricka hur mycket mjölk som helt, längtar verkligen hela tiden efter mjölk.

På vägen mot Häggsjövik stannar en bil och jag har ett trevligt samtal med en nyfiken man som sett mig tassa förbi. Vi pratar en stund och hittar såklart genast gemensamma bekanta. Han åker iväg, men kommer tillbaka en kort stund senare.
-Du, jag vill inte verka påträngande, men jag tänkte att du kanske vill ha lite torkat renkött?
Om jag vill ha torkat renkött? You bet! Jag vet inte hur jag ska förklara hur tacksam jag blir. Och han ger mig både en bit suovas att steka upp och två bitar torkat renkött att karva av. Som jag skrev i annat inlägg satt jag snart och vilade och karvade tunna skivor. Jag är glad att jag har en vass kniv med mig. Och jag är så oerhört glad att det finns så härliga människor här. Nyfikna, stannar och pratar och vill så gärna göra mitt äventyr minnesvärt.

Jag tar mig till Häggsjövik, nu är jag törstig, så jag knackar på ett hus och ber att få vatten. Familjen Olofsson bjuder in mig att sitta och berätta en stund vad jag är ute på, jag hinner dricka några stora glas vatten, vi pratar och kollar väderprognosen. De är så intresserade av min tur att jag visar var jag har bloggen, så kan de läsa vidare.

Jag joggar vidare mot Bakvattnet. Det är mycket uppför. Det börjar regna. Innan jag vet ordet av spöregnar det. Jag blir dyngsur. Det är nu jag undrar var mitt pannben kommer ifrån. Det blir 47 km innan dagen är över, sista biten tänker jag hela tiden att, jag orkar till nästa sväng. Jag går på slutet, tänker bara att allting kommer att lösa sig. Gatlysen, inte tända, men mer som en bekräftelse att jag nästan är framme. Det tar en stund innan jag hittar rätt, men till slut har jag fått tag i inomhusboende. Jag är så vansinnigt trött, fötterna värker, jag fryser så jag skakar. Men rätt in i en varm dusch, och sedan, då ni, då steker jag på suovas. Och sen sitter jag här i köket och är så där löjligt nöjd igen. Jag är torr och varm, jag har ätit mört och väldigt gott kött till middag, brydde mig inte ens om att fixa något till, det var så gott som det var. Nystekt suovas och tre glas vatten. Jag säger ju det, allting löser sig. Bara jag orkar ända fram. Nu håller mina ögon på att rasa igen. Ska bara orka borsta tänderna, och suck, ta hand om de där äckliga kläderna som ligger i tvättmedel i handfatet.

Jag har passerat 1000 km nu. Det är ganska mycket. Lite svårt att fatta faktiskt.

Paus

image

Fötterna börjar bli trötta nu. Hittade en fin rastplats under tak. Här sitter jag och luftar fötterna och karvar på en fin bit torkat renkött som jag just fick. Livet på en pinne. Löparäventyr, det är grejer det.

Uppvärmning

image

Dagens uppvärmning bestod av att veva separatorn. När de sista dropparna grädde kom stod vi med fingret och fångade dem. En smak av sommar och klöver och ett bra energitillskott inför dagen. 

Min klädsel är inte helt i linje med fäbodlivet så nu drar jag vidare söderöver

Myhrbodarna

Så kommer jag då till Myhrbodarna. Här finns min tredje och sista depå, med bland annat ett par rena tights. Ljuvligt. Anita tar emot mig och då de precis sitter och äter bjuds jag på kalvdans och älgörtsdricka. Det börjar bli lite för bra dag i dag.

image

Det är full fart på gården, kalvarna skuttar och Anita kokar mese.

image

image

Jag hänger kvar länge och följer arbetet på fäboden. Kvällen går och jag ska dra mig ner till Valsjöbyn för att ta in på campingen.
-Men slå upp tältet och stanna här, det är trevligare! Vi ska snart äta middag, säger Anita.

En helt fantastisk kvinna som driver denna levande fäbod. En stund senare kommer korna och fåren från skogen, de går själva hem när de tycker det är dags. Jag går ut för att fota, de kommer fram och hälsar på mig, nosar lite och går mot ladugården. Otroligt sympatiska och vänskapliga djur. Mesen är klar, det är bland det godaste jag vet, och den här är fullkomligt underbar. Mina superlativ räcker inte. Att få smaka helt nykokt mese, när kalvarna skuttar omkring och busar i hagen bredvid och jag har utsikt ända bort till Åreskutan, då kommer den där känslan igen. Jag är liksom lycklig. Jag går omkring och småler hela tiden. Den som inte varit här bör göra ett besök, kolla in öppettiderna och åk hit och fika, det är det värt. Jag lovar.

På kvällen äter vi fisksoppa i stugan, inredd som den alltid varit och allt är så genuint vackert. Att dela en måltid är speciellt. Det är en gemenskap och en känsla av sammanhang igen. Det går inte att komma ifrån, jag är hemma i Jämtland igen. Och det känns.

image

Jag somnar på en fäbodvall på hög höjd, på första parkett med den vackraste av utsikter. Lycklig.

Godnatt.

image

Sammanhang

När jag skulle ta mig iväg i morse regnade det. Låg kvar ett tag i sovsäcken efter frukost och löste korsord och bara myste till tippetitappet.

Hittade inte stigen direkt, så jag gick tillbaka till kåtan där jag pratat med en kvinna igår och knackade på,  bad om ursäkt för att jag kom tidigt och kanske väckte dem och frågade om de kunde peka ut var stigen gick.
-Jo, men ska du inte komma in och dricka kaffe först, det är varmt.
Där blev jag kvar, hos Britt och Odd Björn. Vi pratade och vädret var regnigt och mjölkigt ute, så det behövdes en kanna till. Pinne i ugnen och med kaffe i pannan. Jag börjar få några fantastiska möten på den här turen. Jag ville inte därifrån, det var så varmt, trevligt och mysigt att bara sitta där och prata och dricka kaffe.

image

Det var någonting med den där känslan jag hittade igen. Sammanhanget. Och att jag älskar kaffe och skorpor.
-Tack för att jag fick komma in, säger jag.
-Tack för besöket, svarar de. Jag är så lugn och lycklig.

Men jag tog mig iväg över ett vemodigt fjäll i mjölkdimma, ackompanjerat av min ständige följeslagare, ljungpiparen. Tänkte på hur mycket jag älskar de här fjällen, mjuka och böljiga, alldeles platta och fina att ta sig fram på, välkomnande. De älskar mig också.

image

Tänkte på att jag tycker att jag har mycket fjällvana och erfarenhet, men att jag är så ödmjuk inför dessa männsikor som lever med fjället och kan så oändligt mycket mer.

Det var oerhört mycket mer under vägen ner mot Valsjöbyn, så många känslor som kom upp i de här fjällen. Jag dricker vatten direkt ur sjöarna. Vädret klarnar upp, jag ligger på rygg vid flera tillfällen och bara vilar, eller tittar rakt upp i himlen på molnen som susar förbi i hög fart med vinden. Det är en fantastisk dag på fjället och jag tar god tid på mig. Stannar ofta och bara njuter. De norska fjällen i väster, lite mer dramatiska. Stora renhjordar rör sig på fjället.

Vägskylt ute på fjället

image

Måste bjuda på den här också…

Det var lite kul, så jag skriver ner den också. Kom alltså till campingen i Gäddede i förrgår och kände mig jäkligt sugen på en dusch. Jag har verkligen svettats den senaste veckan. Här finns också tvättmaskin, så jag tar med mig allt jag har, går till tvättstugan och lastar in allt, inklusive det jag har på mig och startar tvättmaskinen. Tänker så slinka lite lätt in i duschen. Men se där behöver man femkronor. Det har jag inte med mig. Här står jag då och har bara ett alternativ. Jag virar min mycket lilla och mycket tunna, nästan hudfärgade, sidenhandduk kring mig. Nu är jag glad att jag ammat 3 1/2 år så tyngdpunkten förflyttats och jag precis lyckas täcka både övre och nedre delen med handduken. Kniper åt hårt och småspringer genom hela campingen till receptionen och ber att få låna två femkronor till duschen, småspringer sedan snabbt tillbaka. Kortkorta små klänningar är inget för mig.

Löpningen då?

Jag skriver inte så mycket om sjävla löpningen. Den liksom bara är. Den är mitt medel, min rörelse, den liksom bara är. Inte så mycket att orda om. Den är bra, den är fin, den gör mig trött och den gör mig glad. Det är tyngre ibland och lättare ibland.

Jag springer, alltså är jag.