Archives

Åre-Östersund

Cykling på Storsjön

Så behövde jag åka och hämta bilen vi ställt där vi började skridskoturen, borta i närheten av Mårdsund. Tänkte att jag cyklar, som omväxling från all skridskoåkning. Men när jag klädde mig, så tänkte jag att det vore ju spännande att cykla lite på isen, så jag körde full skridskomundering, med ryggan och isdubbarna. Tog mig ner till Badhusparken, cyklade ut på isen och blev alldeles full av serotonin. Så vansinnigt kul. Jag har världens bästa vinterdubbdäck, 300 dubb/däck. Med lite luft i däcken blir det ett oerhört bett. Jag visste nu att isen var bra hela vägen om jag bara körde samma väg som igår. Hela Storsjön drällde dessutom av folk. Det här är en skridskosäsong som vi kommer att minnas för evigt, har ju varit osannolika förhållanden. Träffade massor av folk jag kände också.

När jag kom till Hallen frös jag fruktansvärt om tårna, de var helt stela, så när jag såg flaggstången vid Karins brygga stannade jag. Karin, hon var den P4-lyssnare som ringde in och erbjöd oss boende och mat när vi simmade i somras. Så jag ringde upp:

- Hej Karin, det är Christine, är du hemma?

- Ja, det är jag.

- Bra, då kommer jag upp på en kopp kaffe, jag är vid bryggan.

- Det gör du rätt i.

Så enkelt var det. Nybryggt kaffe och kanelkaka med topping. Det gäller ju att tajma spontanbesök med nybakt kaka. Så nu har Karin och jag kommit överens om att jag ska stanna så ofta jag kan på mina äventyr förbi henne.

Ny energi i kroppen och varma tår. Solen på väg ner, så nu fick jag trycka på ordentligt för att hinna fram innan mörkret lade sig. Jo, jag hade pannlampan i ryggsäcken, men ändå.

Tar mig över ängen upp till huset där vi knackade på när vi gått igenom isen och knackar på igen.

- Tjena, nu är jag här igen, fast idag med cykel.

Det är så här jag skaffar nya vänner.
IMG_2836.JPG

Åre – Östersund på skridsko

Jag uppdaterar bloggen alldeles för sällan, men den största anledningen är enkel: Jag lever som jag lär. Det vill säga att jag prioriterar att vara ute i naturen och uppleva framför att sitta framför datorn.

Snart ska jag formellt presentera mitt nya projekt med lite utförligare beskrivningar, men kortfattat innebär det att jag tänker ta mig mellan Åre och Östersund på så många olika sätt som möjligt. Nu var det dags för skridsko.

Att till exempel promenera sträckan är rätt enkelt, det är bara att gå. Att åka skridskor är desto knivigare. Orterna ligger i olika klimatzoner och att det ska vara skridskois hela vägen är rätt osannolikt. Jag gjorde ett försök för några veckor sedan men fick ge upp, det hade blåst så hårt att snön på isen var för packad för att skrinna på. Men så kom tövädret och den hemska vårfloden i mellandagarna. För det var faktiskt att betrakta som en vårflod. Kollar man de data som finns presenterade av Vattenregleringsföretagen är det en rätt enkel analys. Men så frös det till igen och plötsligt hade vi isar. Halv tio torsdag kväll, på nyårsdagen, hade jag bestämt mig och började ringa runt och leta kumpan. En tapper själ tyckte att det verkade som en kul idé, min kompis Erica. Vi har känt varandra sedan vi var små, hon var alltid snabbast och hade de längsta flätorna. Erica har varit elitåkare inom skidorientering och orientering och har precis det pannben som behövs. För här gäller det att vara snabb, med några få timmars solljus behövde vi starta långt före soluppgången och vara framme långt efter solnedgången. Strax efter klockan sex den 2 januari stod vi på Åresjön. Det var blött. Det var dålig is, det var dubbelis. Men pannben och stark fysik dominerade dagen och vi gav oss inte. Jag blåste mitt första torra ombyte genom en plaskvurpa ner i en vattenpöl. Skorna var fulla av vatten på några minuter. Forcerade Åresjön ner till Brattlandsforsen satte igång. I land och bytte om till Icebugs och började jogga, fötterna blev varma igen. I Undersåker hoppade vi på isen och körde ner till strax innan Ristafallet. Ombyte igen, lite snacks i farten och full fart med dubbskorna på. Jag lite segare än Erica, eftersom jag inte sprungit under hösten på grund av en liten skavank. Här tog vi de enda två bilderna under turen, med dubbla vattentäta fodral på mobilen är de rätt suddiga.

IMG_2766.JPGIMG_2764.JPG

Benen blev rätt möra av löpningen, så det fick bli lite powerhike. Usch för att inte vara i form! Sjön Liten gick rätt bra, även om det här också var dubbelis på många ställen. Vi körde mycket i strandkanten i början, i sluttningen av den hårda isen där hade ju vattnet runnit undan och det var mestadels stabil is. När vi sedan kom ut på Liten lärde vi oss se skiftningarna i isen och hitta de stråk som gick bra att åka på. Sen är det också så att vår snyggaste och mest effektiva skridskostil – den fick vi spara. Här gällde det att ta korta och breda steg med skridskorna, hela tiden försöka hålla balansen och vara beredd på att vad som helst kan hända. Jag har ett par riktigt bra skridskor, Siljansskridskon, men den är gjord för snabb åkning på bra is, kort och rätt rak där fram. En traditionell långfärdsskridsko som har en lång lutning fram och är längre hade helt klart varit mycket bättre på dessa isar. I slutet av Liten träffade vi mannen som skapat Facebookgruppen Isnördar i Västjämtland, där jag kollar varje dag under issäsongen. Vi språkade en stund och han peppade oss vidare.

Nu vidtog en lång strandpassage. Här var det öppet vatten längre än vi tänkt oss. Vi har tidigare under säsongen åkt längs med Ockesjön, och min man åkte även över den, men nu hade den blåst upp igen. Vi hade dock nästan kunnat skrinna på den helt isbelagda grusväg vi tog oss fram längs. Vi hittade i alla fall en tunn remsa strandkant på Ockesjöns södra sida som vi kunde skrinna fram på. Här mötte vi en stund senare över 40 sångsvanar, det var häftigt. Sista biten ner mot Kvissleströmmarna var också spännande, här körde vi i strandkanten och fick klättra över diverse isformationer. Isen hade brutits upp i omgångar och det blev lite utmanande att försöka komma så långt som möjligt. Vi gav upp när vi hade mindre än en meter brett att åka på och det första vitbruset i Kvissleströmmarna strax framför.

Eftersom jag inte hade med mig termosen (trodde jag tappat den under något av alla fall längs med vägen, men hittade den sen kvar i bakluckan i bilen), så knackade vi på en dörr och frågade efter lite vatten. Det är ofta lite svårt att förklara såna här gånger:”Jo hej, vi undrar, jag har tappat termosen och vi är på väg till Östersund och kan vi få ett glas vatten”. Låter så enkelt, men det möts med en frågande blick och jag fortsätter, ”ja, från Åre, på skridsko”, och får höjda ögonbryn. Men vi får lite vatten och joggar vidare. Snart dags att hoppa på isen igen, efter strömmarna. Här var det också fast is hela vägen innan jul, när jag åkte sist, men nu har det blåst upp. Strandkanten är tillgänglig och det blir bredare eftersom. Det blåser en hel del, har gjort hela morgonen så vi har bra vind i ryggen. Nu har mörkret lagt sig igen så vi sätter på pannlamporna. Efter bron vid 321 blir vi kvar ett tag, sätter på extralager kläder och äter lite kort, det är mörkt och kallt. (Får dagen efter ett meddelande från en fd kollega som säger att han och hans fru åkte förbi vägen där och hade sett två personer med pannlampor ”det är säkert Christine, vem annars” säger hans fru och skrattar, när han sen läser om det inser han att det var vi). Nu börjar det gå fort. Det är full koncentration med pannlamporna för att hålla koll på tjockleken i sprickorna. Så säger Erica att det börjar bli tunn is. Ja, säger jag. Och går igenom. Men jag bottnar och kommer snabbt upp igen. ”Riktigt tunn is” säger Erica och sedan säger det plask och hon ligger i. Bara några meter utanför mig, men hon bottnar inte. Det tar ett tag, när hon slår med pikarna för att komma upp brister isen. och jag ligger på is som knakar och gör fiskbensmönster också. Nu kommer vi till ett läge när det gäller att ha rutiner och koll på läget. Men jag har gjort ett stort fel (mycket reflektion så här i efterhand kring det). I vanliga fall har jag linan på höger sida på ryggsäcken, lätt att rycka och kasta ut. Idag har jag den mitt på ryggsäcken bak, så jag når den inte. Alltså måste jag ta av mig ryggsäcken för att få ur linan. Det är samma sak som att ta av sig flytvästen. Riktigt idiotiskt faktiskt. Då tappar jag också rutinerna och ligger och håller i linan och försöker få ut den lösa änden till henne, det funkar inte så bra, den åker inte ut när jag kastar och vinden tar den. Jag kryper närmare och närmare och till slut har hon ändan, jag ålar tillr täbaka, sätter mig med skridskorna i isen och bra grepp och drar allt jag kan. Erica är uppe. Vi tar oss en liten bit och jag ramlar i igen, men kommer upp på någon sekund i rena förskräckelsen, liksom rullar upp på sidan. OK, det är tunn is överallt. Vi tar beslutet att ligga på isen och hugga oss tillbaka med pikarna. Vi kom långt på den tunna isen innan den brast. Vi kör ålning medelst hasning tills vi har tjocka issprickor under oss igen och tar oss då snabbt in till land. Erica är nedkyld och kall, jag har klarat mig rätt bra, men jag låg i så korta stunder och dessutom har jag ett väsentligt tjockare lager av eget fett på kroppen. Brukar hävda att jag behöver det när jag är ute så mycket i kyla och nu gjorde jag ju det.

Vi byter om till torra och varma kläder, dunjacka på. Men nu har jag inget torrt ombyte kvar, jag blåste ju ett i en av vurporna på Åresjön. Så vi beslutar oss för att avbryta, ringer på hämtning, tar oss in till land och går upp till ett hus där det lyser, knackar på och får komma in och värma oss. En dryg timma senare kommer maken och hämtar oss. Har infogat en skärmdump på var vi gick igenom (vad nu Brogränd har med saken att göra…). 67 km och ca 12 timmar, inklusive allt, ombyten, drattning etc…IMG_2769.PNGJa, så var det med det kan man tro. Hem och hänga upp blöta kläder och sova. Men tanken låg och tärde, det är faktiskt möjligt. Så, på söndagen tar Pär och jag bilen tillbaka (Erica var inte så sugen att hänga på nu), parkerade och gick i på samma ställe, men höll oss närmare land än vid dratthålet. 38 km riktigt fin skridskoåkning på tjocka isar. IMG_2807.JPGVi går i land i Badhusparken och jag är rätt nöjd. IMG_2797.JPGNu hade vi lite mer tid att ta några bilder, vi startade med pannlamporna på och fick se solen gå upp över sjön igen. Efter en stund ber Pär mig stänga av pannlampan, den stör honom, han blir bländad. Jag stänger av den, men han märker ingen skillnad. Det är ett oerhört konstigt ljus, som reflekteras i den lite knottriga isen utanför Hallen, som gör att hela isen blir vit som om en strålkastare lyste på den. Något liknande har vi aldrig sett förut.

Några fina skridskobilder blev det i alla fall. Och jag har tagit mig från Åre till Östersund på skridskor. DSC09789 DSC09792 DSC09821