Archives

Drivkraft i Indalsälven

Drivkraft i Indalsälven

Det har gått en tid nu, sedan vi simmade in mot Badhusparken den 23 juli 2014, Mari och jag. Den sista biten, från Frösösidan och över, var så fantastisk. Min bror och tre kompisar till honom eskorterade oss, en trollingbåt och två vattenskotrar körde på var sin sida om oss och det kändes lite som att få eskort av värsta maffian: Rör inte våra brudar! Att min bror och hans kompisar ställde upp kändes lite extra i hjärtat. När vi kommer fram står ett helt gäng människor, och både P4 Jämtland, Östersundsposten och Länstidningen finns där med mikrofoner och filmkameror – vi kände oss som kändisar! Vi fick rosor och Pommac i fina glas, kramar och skratt.

Bildserie: Pär Hägglund

9CAT7240

9CAT7251

 

9CAT7254

9CAT7280

9CAT7269

9CAT7267

9CAT7265

9CAT7256

9CAT7247Även min son blev intervjuad av radion, likasom mina föräldar. Maris familj fanns med på telefon.

Historien är lång, alltifrån Mari som tävlingssimmat i ungdomen till min resa från att vara rädd för vatten till att klara den här utmaningen. Men nu har vi simmat från Åre till Östersund, och vi gjorde det till en fantastisk vecka i juli 2014.

Den 18 juli står vi på Åre strand tillsammans med Calle som är vår landsupport första 1 ½ dagen, Mathias, Maris man, som kör marksupporten dag 1-3 samt ett gäng kompisar som dyker upp. Som vanligt när vi är ute blir det mycket fniss, skratt, skämt och leenden.

Åresjön går riktigt bra. I vår startiver är den snart avklarad. Någon meter per sekund i ryggen. Vi ligger på rygg ibland och vinkar till Skutan. Calle är hela tiden i närheten, med koll på tiden, att meddela oss när det gått ca 45 minuter och är dags att börja leta rastplats. Vi försöker stanna cirka en gång i timmen för att stoppa i oss energi. Det kommer att visa sig att det här är en av de viktigaste uppgifterna vår support har, eftersom vi tappar tidsuppfattningen helt där vi ligger i vattnet. Vet inte om vi simmat tio minuter eller två timmar. När det är dags för Brattlandsforsen står Mathias redo med flytvästar och hjälmar, vi lägger oss på rygg med fötterna först och skriker ”Tjohoo!”. Vid största bruset, någonstans mitt i, ligger vi bredvid varandra, har total kontakt och susar igenom , det är en kick av bästa sorten. Helt sanslöst häftigt. Obeskrivbart faktiskt.

Jag sover dåligt under natten, vaknar om och om igen av drömmen att jag precis ska åka över kanten till Ristafallet. Jag som inte tänkt mer på Ristafallet, vi kommer ju gå upp i god tid innan. Men hjärnan har sina egna spöken som jag inte känner till. Vi går upp i god tid innan Ristafallet och joggar förbi, ända ner till Prästfallet. Varför jogga? Ja, Mari och jag brukar inte promenera ihop, det är naturligare för oss att springa. Solen steker och i vår krisplan är det en sak vi inte räknat med: Vad händer om det blir 30 grader i luften och sol hela tiden? Så vi har fått beställa in solkräm. Så hög som möjlig och så vattentålig som möjligt. På andra sidan Prästfallet sitter Gisela och Anders, som har kört upp med båten och väntar på att göra en insats som vattensupport. De har med sig solkräm. Vi simmar ner till Torrön i Järpen, där vi tar lunchpaus. De plockar fram vedklabbar och Murikka och wokar oss en helt underbar lunch där i solen. När jag skämtar och frågar var de har solstolarna svarar Gisela att Anders är och hämtar dem i bilen. En minut senare dyker han upp med dem. Snacka om fantastisk support!

Vi tar oss ut på Liten, sjön mellan Järpen och Mörsil. Det här blir en lång dag. Sjön är cirka en mil lång och vi har lätt motvind, inte mycket, bara några meter per sekund, men det märks. Mari pekar ut Strandgården och det känns kanon. Bara det att vi ser Strandgården hela tiden, och det känns som på samma avstånd, som att vi inte kommer närmare. Gisela och Anders håller koll på tiden och vi får i oss energi och simmar vidare. Vi simmar och simmar och simmar. Jag trodde det skulle bli långtråkigt, men det blir inte det. Finns alltid något att fundera på. Eller inte fundera alls. Allting har ett slut, och även Liten. Vi möter upp Sofia och Håkan från Mörsil, som står för kvällens boende. Efter duschen känner jag lukten av grill och inser att vi kommer bli bjudna på sommarens första grillmiddag. Hur bra kan det bli att vara på äventyr?

Under natten vaknar jag av vad jag tror är ett billarm. Ligger och lyssnar och inser att det är det inte alls, det är ojämnt. Visar sig vara ett gäng tranor som parkerat på ängen bredvid huset och tyckte att klockan tre var en perfekt tid att sjunga på.

Vi joggar ner till vattnet och hoppar i igen efter kraftverket i Mörsil. Nu är det först sjön Själdren och därefter Ockesjön på programmet. Själdren är grund och eftersom det har flottats mycket är det en fantastiskt vacker botten, med trä i olika formationer. Håkan och Sofia känner de här sjöarna väl, kör lugnt och tryggt strax framför oss hela tiden. De har elmotor, så vi hör dem inte. Bara kikar upp och ser vita båten vid navigering. Vi försöker inventera fiskbeståndet, men troligen skrämmer vi dem, för de är inte många. Gårdagens middagsdiskussion om någon jättegädda hänger över mig lite. Jag är redo att hoppa upp och gå på vattnet om den plötsligt dyker upp. Solstrålarna glimmar genom sjögräset och formar ett landskap som är så vackert. Jag har svårt att förstå att jag varit så rädd för det tidigare. Vi tar hela sjön på 45 minuter, det går fort idag.

Ut i Ockesjön och efter en kort stunds simning får vi brainfreeze. Det är så kallt att det gör ont. Vi har ju haft varmvatten hela tiden hittills. Men jag tappar andan lite och måste ha upp huvudet över vattenytan. Lite chockartat. Vi simmar vidare, det blir lite varmare, då har Håkan fått i termometern, som visar 11 grader, det har alltså varit en bit under 10 grader. Vi simmar snabbt vidare och vattentemperaturen återgår till mer bekväma nivåer. Det är ett utlopp av smältvatten vi passerat. Just detta var ju vad vi hade i vår krisplan, hur gör vi med nedkylning och kallvatten? Det blir också den enda kallvattenpassagen. Ute på Ockesjön är det så grunt att Mari utvecklar en krälteknik. Det går inte att simma riktigt, men är för mycket vatten för att gå. Så vi kör fram armarna som ett crawltag – sen kör vi ner fingrarna i botten och drar oss fram, som ett medeltida kräldjur. Funkar helt ok. Slutet av Ockesjön är så grunt att båten inte kan gå längre, vi tar vår packning, säger tack och supertack och promenerar de sista några hundra metrarna in till strandkanten. Här väntar Mathias igen och tar vår packning. Det är för lågt vatten för oss att ta Kvissleströmmen, så vi behöver ta landvägen förbi. Joggar iväg, stannar då Mari hittar ett smultronställe, och joggar sedan vidare. Mathias har hittat en jättefin tältplats precis nedanför strömmen, så vi gör tidigt nattläger och tar en viloeftermiddag.

Det är dag fyra, nu är det Christian och Nisse som dyker upp med kajaker för att ta över vattensupporten. Vi glider i väg i morgonen, vattnet är helt stilla och vi är i Storsjön. Mörkt och lent ligger vattnet där framför oss, precis som det gjorde den kvällen i september då jag kom på att jag skulle simma från Åre till Östersund och messade Mari. Packningen lämnar vi. Nu är det min man Pär som tar över landsupporten dag 4-6. Vi simmar längs Storsjöns strand ut med riktning Hallen. När vi berättade om äventyret i Radio P4 Jämtland hörde en lyssnare av sig och ville bjuda oss på middag och tältplats. Så målet för dagen är att ta oss till Karin.

 

Foto: Christian StjärneredIMG_0823

Vattentemperaturen ligger kring 20 grader och lite över. Vi har valt att simma den här långa sträckan den varmaste sommaren sedan de började mäta. Att det blev just den här veckan bestämde vi i vintras. Ibland blir det rätt. Christian och Nisse använder sin underbara humor till att göra dagen till ett nöje. Jag hade trott att det skulle vara mer slitsamt att simma så här, men vi har mest kul hela tiden. Vi har Safety buoys, en slags orange flytkudde, i ett rep bakom oss, så att vi ska synas. De kan vi ligga och flyta på ibland och vila lite, hänga en stund ute på vattnet och prata. Sen lägger jag mig på rygg och sjunger ut Pingu låten innan jag drar vidare. Mari simmar bredvid mig och ler under vattnet. Det tar några kallsupar innan jag lyckas göra det tillbaka. Men träning ger färdighet. Och det är just sådana små roliga saker vi har för oss lite då och då. Pär och barnen möter upp oss till lunch, de har med pastasallad. Vi har bett dem försöka möta oss på en viss plats och de har helt enkelt gått in på gården och frågar. Monika och Göran som bor där har hört om oss på radion, så de tycker det ska bli kul och innan vi ätit färdigt kommer hon ner med en korg med nybakade bullar.

Bildserie: Pär Hägglund9CAT71029CAT7090

9CAT7074

IMG_0824

 

9CAT7061

 

9CAT7038

Det går så himla bra idag igen. Sista sträckan går vi inte in till land efter en timme, vi stannar ute i vattnet och ber Christian mata oss med chokladbitar från kajaken. Som små fågelungar trampar vi vatten bredvid honom med gapande munnar.

IMG_0861

IMG_0867

Vi glider in till Karin framåt kvällningen och det blir en fantastiskt trevlig middag med trevligt sällskap.

Foto: Jag

IMG_0814

 

Foto: Jag

IMG_0819

Foto: Christian Stjärnered

IMG_0822

Vi sover inomhus och får även frukost dagen därpå. Snacka om lyxäventyr vi är ute på! Det här äventyret är väsensskillt från min löptur mellan Treriksröset och Grövelsjön. Då var jag själv och utan support, i områden där inte många rör sig. Jag hade oändligt med tid för mig själv och mina egna tankar. Nu är vi två simmare, vattensupport och marksupport och vi träffar människor längs vägen, umgås på kvällarna och pratar så mycket vi kan. Det är fortfarande en fysisk utmaning, vilket oftast ligger som grund för allt jag tycker är roligt, men en helt annan upplevelse.

Film – på väg ut från Hallen: Christian Stjärnered

IMG_0848

Ut från Hallen dag fem, återigen i spegelblankt vatten. Jag börjar känna mig så naturlig i vattnet. Simningen bara flyter på, och här kommer plötsligt den där känslan som jag så ofta letar efter i löpningen, känslan när jag plötsligt vaknar upp från något slags rus. Jag stannar till och pratar med Christian. ”Jäklars vad du simmar på nu” säger han. Jag är helt uppfylld av simning, jag har bara matat på länge, utan att tänka, gjort något så naturligt som att simma, kroppen vet precis vad den ska göra, vattnet är mörkt och jag ser inte botten utan har bara simmat utan att tänka. Just i det där lilla uppvaknandet kommer en känsla jag alltid söker. Det är just där och då allting hänger ihop och jag nästan är lite hög.

Film – kommer in för fikastopp: Christian Stjärnered

IMG_0802

Det blir ytterligare en fantastisk dag, den femte i raden. Nisse lämnar in och David tar vid vattensupporten, Christian hänger kvar.  Vi tar långlunch i Kläppe och möts upp av Östersundspostens reporter. Laddar för att simma i kanten av Storsjöflaket, via Verkön, Norderön och in till Andersön där vi planerar nattläger. När vi simmar iväg lägger jag mig på rygg och sjunger: ”det ska va gött å leva, annars kan det kvätta”. Minns ni Macken, Roy och Roger?

Foto: Christian Stjärnered

IMG_0827

Vi simmar ut mot Verkön, simmar och simmar och hör så plötsligt två vattenskotrar. De stannar på avstånd och väntar in oss. Min lillebror och hans kompis! Släktträff på Flaket. Vi är precis i ena kanten av Storsjöflaket. Termometern visar på 22,5 grader i vattnet. Har väl aldrig inträffat tidigare. Det går helt klart att simma utan våtdräkt, men eftersom vi är så långa stunder i vattnet känns det skönt, och samtidigt ger de lite flytkraft. Vi tar oss in till Verkön och fikar en stund tillsammans innan vi tar nästa passage, mot Norderön. Jag är så stolt över vad jag kan förmå min kropp att fixa. Jag kysser vattnet. Ett annat ord för kallsupar. Men också att vara lite eftertänksam, tacksam, över att jag kan samspela med naturen på detta sätt. Vi är som symaskiner, som lokomotiv, bara matar på genom vattnet. Vi har inte koll på sträckan vi simmar. Vi mäter inte. Bara simmar. Minns sånger som har med vattnet att göra. Matar på, vrider huvudet mot solen. Christian och David på var sin sida om oss, jag ser Maris guppande boj en bit bort. Vi stannar på Norderön och fikar. Jag behöver en stund för mig själv, går undan och känner tårarna. Jag vet ju att vi kommer att fixa det här. Vi kommer att klara att simma hela vägen. Alla kalla vintermorgnar då jag klivit upp kvart över fem för att vara på badhuset när det klickar i låset och de öppnar klockan sex. All längtan efter att sluta vara rädd för vatten. Så stolt över att jag vågar ge plats för det jag vill göra, de utmaningar jag vill ta tag i. Mari kommer över och ger mig en stor kram. Vi gör en stor resa tillsammans, samtidigt som det är så olika resor för oss.

Vi ankommer Andersön, Pär och barnen är på plats med mat och utrustning. Vi badar utan våtdräkt. Vattnet är ljummet och det är helt vindstilla och tyst på kvällningen. Vi sitter ute, inte en mygga. Sista kvällen. Åre – Östersund. Galet. Kul.

Foto: Pär Hägglund

9CAT7138

Vaknar av att det är full fest på natten. Fler än vi som tältar här och de jobbar lite annorlunda. Skrik och skratt. Som tur är har jag öronproppar. Morgonen kommer, vi gör oss redo för sista dagen. Då kommer de, min bror och hans kompisar som ska supporta sista dagen. Thomas kör in i viken med vattenskotern och leker runt, runt. Hoppar och snurrar. Plötsligt ser jag ett yrvaket huvud sticka fram ur ett tält en bit bort. En av partykillarna. Jag ber Thomas köra några varv till, sen köra några varv med barnen. Jag vet, man ska inte hämnas. Men de körde sen kväll och vi kör tidig morgon. Innan han snurrat klart är alla partytälten vakna. Lite nöjd är jag allt.

Film – Thomas visar hur man kör vattenskoter: Jag

IMG_0889

Min bror Lars är i Johans trollingbåt och senare möter även Danne upp på vattenskoter. Vi har en riktigt stilig eskort idag, de har flaggor på båten och vattenskotern så att det ska synas att det är något på gång.

Foto: Pär Hägglund

9CAT7185

9CAT7230

Vi tar sikte på Digernäs för att sedan simma därifrån över mot Frösön. Johan har gps på båten och informerar oss om att vi simmar rätt fort. Han snittar 2 knop, vilket är 3,6 km/h. Rätt nöjd med den farten på långsimning. Och lite kul att faktiskt få veta hur vi simmar just här. Vid stoppet på Frösösidan kommer två damer på promenad, de blir så glada att se oss för de har hållit utkik, efter att ha hört på radion. P4 Jämtland har varit och direktsänt på morgonen, från vår avsimning från Andersön. De har rapporterat hela veckan var vi är och hur det går för oss. Det ser vi resultat av nu på Frösösidan. Många bryggor är fulla med folk som badar och solar och många vinkar till oss. En kvinna står med en Jämtlandsflagga och viftar, en äldre man står och klappar händer. Som en Eriksgata, vi vinkar så mycket vi kan. Sista stoppet vid Mjälle, äter Bullens pilsnerkorv och pastasallad som Lasse har med sig. Sen är det dags. Sista etappen. Lasse står på däck och gör ”sänk hastigheten”-tecken till båtar som kör för fort. När vi möter en båt vid passagen under bron går Danne upp och kör vattenskotern precis bredvid oss, vaktar och håller koll. Det är nu vi verkligen känner att vi har haft perfekt och rätt support varje dag. Rätt personer och rätt båtar för rätt tillfälle har det verkligen blivit. Och nu simmar vi sista biten här, med min bror och hans vänner som skyddar oss. Vi tar ett kort stopp på Frösösidan innan vi tar oss in till Badhusparken. Jag ser människor på långt håll. Jag ser min mamma stå där, känner igen hennes mintgröna blus.

Vi är framme: kramar, skratt, rosor, Pommac, intervjuer, vänner, familj. Sanslöst, kul, fantastiskt, underbart, häftigt – superlativen avlöser varandra. Mamma har med bullar. Underbara mamma. Finns det något bättre än mammas bullar?

Foto: Pär Hägglund

9CAT7310

9CAT7285

Tack Mari!

Tack alla!

Så många har tagit sig tid att vara delaktiga att stötta vår simning. Så många har hört av sig, så många har vinkat och följt oss. Det här med äventyr, det är grejer det! Vilken av dina drömmar tänker du uppfylla? Om ett år önskar du att du börjat förbereda dig redan idag.

Foto: Pär Hägglund

9CAT7316

Badhusparken – here we come!

Startar från Andersön ca kl 9 idag. Radio P4 Jämtland direktsänder starten från 8:30. Vi beräknar ankomst Badhusparken i Östersund sen eftermiddag. Kanske 15:30?

Drivkraft i Indalsälven

Nu är vi ute på äventyr. Startade simningen i Åresjön fredagen den 18 juli. Nu är vi i Mörsil, där vi sovit i natt. Det går bra, vädret är med oss, vindarna något emot. Vi känner oss starka. Vi har haft suverän support hittills, Maris man har kört packningen åt oss, och kompisar har funnits i vattnet med kajak/båt som support.

Bilder finns som offentliga inlägg på våra respektive facebooksidor.

Jag är redan framme

På något vis är jag redan framme. För fyra år sedan kunde jag inte crawla. Jag var livrädd för öppet vatten. Idag simmade jag själv därute.

Federica och jag åkte för att köra ett morgonpass i Önsjön. Hon simmade två varv och övade sedan teknik längs kanten. Jag bara fortsatte. För några år sedan hade jag knappt vågat simma mellan bryggorna. Jag vet inte var rädslan kommer ifrån. Men det spelar ingen roll. Jag bara fortsatte ut och simmade själv.

För fyra år sedan fick jag hjälp av Micke Rosén att lära mig crawla. Han hade stort tålamod med mig och jag kommer att vara honom evigt tacksam. För ett år sedan hängde jag med samma Micke på en långsimning över Alcudiabukten. Cirka fem kilometer. Jag var så vansinnigt stolt. Bara någon dag senare vågade jag mig ut med en kompis och simmade mellan bojarna.

Visst har jag ett lång tur framför mig i sommar tillsammans med Mari, men på sätt och vis har jag redan kommit dit jag vill. Jag har bemästrat rädslan och kan njuta av att simma rakt ut i vattnet.

Äntligen badtemperatur!

Om vårt första gemensamma pass i öppet vatten var kallt så var det här andra i överraskande trevlig vattentemperatur. Jag började med stora huvan, men bytte till vanlig simmössa efter bara några minuter.

OP_Simmerskor_os026Foto: Olof Sjödin

Mari kom in till stan idag, vi träffades i Önsjön utanför Östersund för att träna ihop igen. På plats var även Olof Sjödin från Östersundsposten som tog några bilder och intervjuade oss.

OP_Simmerskor_os001Foto: Olof Sjödin

Eftersom Mari är bättre simmare än mig kör jag paddlar och fenor för att hänga med. Jag får alltid någon slags hyperpuls de första tio minutrarnas simning i sjöar, som om kroppen får ett stresspåslag av det mörka vattnet. Men det lugnar sig och 2-4 varvet simmade jag på i lugnt tempo. Några nittiogradersavvikelser, när jag plötsligt tappar kursen och är på väg åt helt fel håll. Jag försöker navigera på var tredje andning men däremellan gjorde jag några gånger något som jag inte har en aning om vad det är, men som plötsligt förde mig 90 grader i fel vinkel. Snabbt åtgärdat och Mari har redan hunnit börja trampa vatten och undra vad jag håller på med. Alltid åt vänster dessutom.

OP_Simmerskor_os039Foto: Olof Sjödin

Precis utanför bryggan och dags att stanna upp.

OP_Simmerskor_os042Foto: Olof Sjödin

Om någon undrar varför jag har teletubbiestuk på simmössan så är det för att jag har stoppat in gps-klockan i den. Då mäter den relativt rätt, till skillnad från att ha den på armen när jag simmar.

OP_Simmerskor_os062Foto: Olof Sjödin

Summa summarum: Det känns bra. Vi har koll på läget. Nu bara att träna på i några veckor till. Det här är så kul!

Smältvatten är kallt

Under helgen som gick var vi på WorkOutÅre. Jag höll föredrag om Fjällkedjan och Mari höll simkurser. Jag passade på att träna så mycket jag kunde under denna helg, massor av roliga pass där jag fick testa kroppen. Träningsvärken gör sig påmind över större delen av min kropp idag. Fantastiskt kul evenemang!

Under en lucka på lördagen krånglade vi oss i våtdräkterna och tog oss ut i Åresjön. Genom Susabäcken kom smältvattnet ner från fjället. Vår ansats är bara att ha kul, så vi skrattade åt oss själva, vinkade glatt åt förbipasserande och tog oss ner i vattnet. Pär stod på strandkanten med kameran.

9CAT5411

Är det något vi är bra på är det att hålla humöret uppe.

9CAT5397 roterad

9CAT5390

9CAT5451

9CAT5465

Det gjorde ont i händer och panna av kylan, men vi räknar kallt med att vattentemperaturen kommer att vara mer än 5-6 grader den 18 juli…

9CAT5484

9CAT5490

 

Ut och simma lite

Jag har alltid älskat att vara ute. Jag har alltid haft större eller mindre turer på gång. Ingen big deal. Vardag, friluftsliv eller träning. Så fick jag utmärkelsen Årets kvinnliga äventyrare 2013 och det plötsligt vill alla veta vad jag har på gång. ”Vad är nästa äventyr?”

Mitt liv är som vanligt, små turer då och då. Nu kallas de äventyr. Förra helgen var vi med några kompisar i fjällen, hade hyrt en stuga några kilometers skidåkning uppe på fjället. Ett av barnen hade påmint både mig och min man flera gånger under veckan innan när vi sågs på dagis, att hon skulle få följa med oss på fjället. Det var jättestort för henne. Äventyr!

Men det är ju inte det ni egentligen undar över. Det är vad nästa stora grej är.

Vi försökte hålla det lugnt, men sedan, äh, så var det ute.

Så, planen är som följer. I sommar tänker min vän Mari Rutgersson från Duved och jag ta en liten simtur. Visa vår Drivkraft i Indalsälven – jajamensan, vi ska ut och simma. Hoppar i Åresjön i mitten av juli och kliver i land i Badhusparken i Östersund, ca 100 km senare.

Det hela började med en bilresa från Åre. Maken körde, jag satt och stickade och tittade ut genom fönstret på det mörka vattnet som glittrade i solen. Där och då fick jag en ofantlig lust att simma. Simma just där. Jag såg framför mig att jag i lugn crawl gled fram i mörkt och sammetslent vatten, medströms.

Jag grävde fram telefonen och sms-ade till Mari. Det var den 29 september. ”Nu har jag världens äventyr som du och jag ska göra nästa sommar. Bör räcka med ett dygn för genomförande. Vi ska simma från Åre till Östersund. Någon med kajak får vara support under vägen. Det blir några löpsträckor. Du har väl en OW-våtdräkt?”

Svaret kom snabbt:
”Ja!!!! Dock ingen OWvåtdräkt men kajak…”

Sedan fortsatte det bara. Någon timma senare skickar jag följande sms till Mari:

”Jag insåg just att jag räknat fel på en tiopotens.”

och får svaret:

”Ett dygn! Ja, då lär vi ligga mitt i fåran ;-)!”

Så enkelt är det att skapa ett äventyr. Blicka ut på närområdet och sen messa en bra kompis. Klart.

Ja, sedan följde en del planering då. Kartor, google earth, kolla med de som paddlat sträckan, läsa böcker av långdistanssimmare i kallvatten, youtuba Diana Nyad, ringa Micke Rosén, tänka, skaffa utrustning, träna, drömma ihop, skriva projektplan, kolla vem längst vägen som har en bastu vid strandkanten, teama ihop oss, prata om svåra frågor, scenarioplanering, var kör vi nattläger, vad ska vi äta, vilka vill paddla/ro med oss som säkerhetssupport…

Sådan här planering är vi rätt bra på. En timmas möte i stan, många sms, ett glas vin i Stockholm, en kväll i Duved, vid varsin dator med delat dokument en söndagkväll, ja helt enkelt när tillfälle fanns. Och allt bara känns så kul!

För vi ska ha kul! Visst, det kan bli starka ostliga vindar över Storsjöflaket, det kan bli kallt och strömt i Brattlandsforsen. Behöver gå i land och jogga förbi Ristafallet. Vi kan bli nedkylda och få kramp. Men det är inte det som är drömmen. I drömmen är det sammetslent vatten, norrländska ljusa nätter, vi simmar bredvid varandra i total synkronisering, det är en bastu vid strandkanten, det är en lägereld och många varma tröjor en kväll vid stranden. Det är skratt. Det är en stor chokladbit innan vi börjar åla oss ur våtdräkten på kvällarna (så vi inte blir kinkiga). Det är några vänner med en flaska bubbel vid kajen i Badhusparken i Östersund, lyckotårar och en stor kram. Drömmen och målbilden är klar. Resten fixar vi. Stay tuned.

 

(Hur jag lärde känna Mari förresten? För två år sedan var jag i Åre på en konferens om kompetensdriven turismutveckling. Min kollega Janne introducerar mig och en annan kvinna:
-Mari – Christine. Christine – Mari. Ni kommer gilla varandra.
Sedan gick han. Så enkelt är det att hitta en äventyrskompis.)